Öppet vatten igen

 
Det känns bra att ha dragit igång öppet vatten-säsongen trots att det fortfarande är rätt kyligt i vattnet. Allt som inte dödar, härdar. Eller hur var det nu?

Det var många i Öppet vatten-gruppen på FB som var positiva till dagens simning men som sedan var tvungna att ställa in. Så kan det gå ibland men vi var fortfarande tre tappra som slängde oss i vattnet. Vi hade dessutom förmånen att ha en hejarklack i form av Micaela från triathlonbloggen.nu som dessutom var snäll att dokumentera vår framfart (!?).

  
    

Annonser

Rutin och sensation

 
Det har hänt igen och kan snart klassas som en rutin. Jag har cyklat både till och från jobbet och den största skillnaden är att jag känner mig oförskämt fräsch i kroppen. Kanske var det gårdagens långa sovmorgon och extra power nap eller så var bara dagsformen lite extra bra idag. 

     

Det står sig dock inte alls i jämförelse med det jag gjorde tidigt i lördags morse då jag premiärsimmade i öppet vatten. Var nervös innan och trodde jag skulle dö av någon sorts köldchock men jag, Theresia och Maria tog varandra i händerna och hoppade tillsammans. Det var fint, lite som när Bröderna Lejonhjärta kastar sig ut över ett stup för att komma till Nagilima. Fast vi kom aldrig til Nangilima utan plumsade istället rätt ner i Brunnsvikens 10-gradiga vatten och flöt strax upp som små korkar.  

Swimrun kan vara något av en prylsport.


Att påstå att det inte var kallt är väl att ta i, men det var inte alls så kallt som jag hade trott. Utrustad med swimrunklippt våtdräkt, kortärmad ulltröja, långa kompressionsstrumpor i ull, terrängskor, neoprenhuva och simglasögon så kände jag mig väl rustad. Det stack i händer och fötter och jag fick lite jobbigt att andas och drog snabbt upp i någon sorts stresspuls, men det känns som en vanesak.  Efteråt firade vi vår bragd med fika i solen.