To the moon and back

Varför ska tankar överfalla och klamra sig fast just när man ska försöka sova. Jag är trött på tankar som poppar upp som ovälkomna gäster och fullkomligt tar över genom att trigga känslor. En strategi jag jobbar med är att säga stopp till vissa tankar. De kommer automatisk men jag kontrar med att säga stopp innan de tagit sig in och omvandlats till känslor. Min förhoppning är att de en dag ger med sig och slutar komma så frekvent.

En känsla som varit på besök rätt ofta är saknad. Den kan vara alltifrån att jag saknar barnen till att jag saknar samtal med människor som kanske inte längre finns hos mig. Jag kan även sakna något diffust som att ha någon som saknar mig. Knasigt kanske men det känns som att saknad är en stark känsla.

Annonser

Ett tjuvnyp eller två

Har haft svårt att komma iväg till simhallen på sista tiden och ibland gör sig gamla tider påminda och då blir det ännu motigare. Men är man svajig i sinnet så är det tur att man har en Kicki som ser till att man kommer iväg. Passar utmärkt att få jaga efter hennes fötter. Idag blev jag dessutom tjuvnypt inte bara en utan hela två ggr av bangrannen som simmade yvigt ryggsim. Det får en att vakna till ordentligt.

Jag tänker att motivationssvackan kan ha att göra med att jag saknar inplanerade swimrunlopp. Förra året vid den här tiden så låg ett gäng lopp framför mig som jag hade att sikta in mig på och vässa formen inför. Nu är det bara tomt och det gör inte under för min motivation. Känner mig snarare lätt avmätt och less på att tänka swimrun och skulle behöva något för att tända till. Något som får det att börja spraka och gnistra igen. Så om någon har en liten glödloppa så är det bara att skicka den åt mitt håll.

Barnkalas coming up

Det drar ihop sig till kalas för vår lilla solstråle Wilja. Tjejen med ett stort mått av humor, livsglädje och egen vilja. För att preppa för kalaset har jag idag bakat drömmar och sprungit backintervaller. Drömmarna för att bjuda på under kalaset. Och backintervallerna för att vara redo att möta ett gäng kalassugna tjejer på lördag.

Reboot på alla sätt

Jag är väl kanske ingen mästare på att ta det lugnt men när livet nyligen trissades upp i turbotempo med hög belastning på alla fronter så sparkade kroppen bakut med konstant huvudvärk och en trötthet som var överväldigande. Trots detta var det inte förrän jag träffade en klok läkare som sa till mig att jag var tvungen att sakta ner som det sjönk in att det var precis det jag behövde.

Jag plockade fram en ljudbok, ett garnnystan och började virka en amigurumimus och det var som att det skenande tåget började bromsa med detsamma. Från att ha tankeverksamhet all over the place så fick jag äntligen lite lugn och ro. I vanliga fall brukar träning kunna ge mig det där lugnet men här och nu behövde jag en total reboot utan krav på prestation och bara tanken på kravfylld träning fick stresspåslaget att åter peka åt det röda hållet.

Något som ytterligare fick mig att finna lugn (trots att jag flängde runt halva stan) var att åka in till stan och heja på N som sprang halvmaran. Det kändes oändligt skönt att slippa vara den som sprang på tid och istället få fokusera på att heja och peppa istället. Det gav energi istället för att sno energi. Fick även span på ett gäng kollegor, kompisar och bekanta som sprang så den gråmulna lördagen blev riktigt fin. Extra fin eftersom jag dessutom fick tid för ett eget kravlöst och lugnt pass i skogeni. För att jag hade lust och ville och inte för att jag kände mig tvungen.

En insikt som slår mig är att det kan vara bra att fundera på vad som kan ge en lugn och energi och bära det med sig som en liten livlina att plocka fram vid behov. För när tåget väl skenar är det inte alltid så lätt att tänka klart och vettigt.

På måndag

På måndag morgon ska jag stå på startlinjen till ÖtillÖ och på måndag kväll ska jag förhoppningsvis även ha passerat mållinjen. Vi pratar massiv utmaning om 65 km löpning och 10 km simning. Det är långt. Ogreppbart och svåröverskådligt långt. Från ”Sandhamn till Utö”-långt.

Och jag är så galet glad, tacksam och peppad över att få göra det här galna loppet. Dessutom med en superstark och härlig lagkamrat, Monique. Jag har ärligt talat svårt att fokusera på annat när fjärilarna i magen gör små kullerbyttor och fladdrar.

Det här är ett bucketlistlopp. Den saken är klar.

Kulturfestival

Har fått hänga med min minsting idag och efter tips från en kompis tog vi oss in till Kulturfestivalen i stan. Där fick vi skapa i diverse olika material och former. Wilja ville dessutom besöka Medeltidsmuseet så vi hann med en sväng där också innan vi tittade på galna cirkuskonster, åt sockervadd och käkade middag med en kompis som också var inne med sina barn.

Tror Wilja tyckte att det mesta var rätt skoj även om tunnelbaneåkandet nog var dagens höjdpunkt.