Den här vintern tycks vara för evigt. Den har varit kantad av sjukdomar och jag kan ärligt säga att det känns som att jag går på knäna. Då är det inte ens jag som varit mest sjuk, utan resten av familjen. Sjukdomarna har avlöst varandra och vi har betat av vattkoppor, kräksjuka, influensa, förkylningar och feber som aldrig tycks ge med sig.

Nu är jag själv sjuk och känner att det måste få räcka nu. Jag/vi orkar inte mer. Under den här vintern har vi haft fler sjukdagar än vi haft totalt sedan Lowa föddes för snart sex år sedan. Vet inte hur många fler vaknätter med febriga, kräksjuka eller hostande barn vi klarar. Det räcker nu.

Det har varit rekordmycket snö och vi har åkt pulka en gång. Resten av tiden har någon varit sjuk, vilket säger rätt mycket om hur illa det är och har varit. Om vi verkar asociala så beror det inte på att vi väljer bort att umgås. Vi brottas bara med denna evighetslånga vinters alla sjukdomar…