Jag är orolig för att jag ska börja fuska med långdistansträningen nu när maran är över. Det är lätt hänt. Man tränar mot ett mål och när det är uppnått så infinner sig en tomhet. Vad gör jag nu och varför ska jag fortsätta springa långt? Nu har jag ett längre lopp inplanerat när det kommer till Ångaloppet så visst är det något att träna mot. Men det är en annan sak. Vi kommer att simma och springa om vartannat i knappa fyra timmar och då krävs såklart en viss uthållighet. Men det känns som en uthållighet som till stor del sitter i huvudet.

Så, vad gör man för att inte tappa all löpning nu när maran är över? Jo, man struntar i allt mentalt motstånd och så sticker man ut och springer. Utan krav och bara på känsla.

I söndags bestämde jag mig för att köra långpass och såhär efter uppladdningen inför maran vet jag inte ens om det faller in under min (egenpåhittade) långpasskategori. Det är ytterligare en sak som inträffar när man springer långt vecka efter vecka. Man tappar perspektivet och börjar plötsligt få för sig att ca 20 km inte är långt. 26 km och uppåt är långt. Kryper man ner mot 20 km så pratar vi lätt distans som man kan klämma av närsomhelst. Jag vet att det är vrickat att tänka så, men precis de tankarna har jag hamnat i båda gångerna jag tränat till marathon.

Söndagens 18 km blev således en lätt historia. Jag struntade i tempo och hade en utsedd runda att ta mig runt utan stopp. Jag peppade mig själv med mantrat från Sofia att även om min hjärna vill lägga av, så kommer min kropp att fortsätta. Kände nog aldrig riktigt att jag behövde stanna utan malde på mina 18 km. Visade sig efteråt att jag malt på i ett tempo om ca 6 min/km och det är sjukt jäkla bra för att vara mig.

Mina största fiender när jag springer långt är min mage och min hjärna. Slutar magen att funka så är det kört, men om hjärnan börjar så frön om att stanna så går det faktiskt att vifta bort och fortsätta mala. Funderar på att sätta upp en utmaning de närmaste veckorna där jag inte får stanna oavsett hur långt eller snabbt jag springer. Jag får sänka tempo, men aldrig stanna. Mmm, ska suga på den ett tag så får vi se om det blir något.