Jag har nog aldrig sett fram emot ett lopp så mycket som jag gjorde inför årets upplaga av Ångaloppet. Förra årets lopp tog mig med storm och jag föll pladask för swimrun. Det är något speciellt att få tävla i kombinerade discipliner och speciellt när man får varva dessa. Uppladdningen inför loppet den sista veckan var dessvärre mer eller mindre katastrofal. Dels körde jag ett 8 km löppass på tisdagen som sög musten ur mig och på torsdag eftermiddag fick Wilja 40 graders feber. Ingen fara på taket tänkte jag men när febern höll i sig under fredagen och lördagen så var jag inte bara fylld av oro utan även påverkad av den sömnbrist som följer när man nattvakar med en febrig treåring som är ledsen.

På Wiljas födelsedag verkade hon dock piggare men vi fick avstyra planerna på att Martin och tjejerna skulle följa med till Ånga. Jag satte mig i bilen och mötte upp Sofia vid Ånga runt kl 10. Vi checkade in och jag kittade mig med tidtagningschippet innan vi stack iväg på en liten lätt uppvärmning. Kl 11 gick starten och vi ställde oss i den bakre delen av ledet eftersom vårt fokus var att ta oss runt med ambitionen att slå vår gamla tid samt komma i mål innan prisutdelningen. Bansträckningen på insjövarvet var ny och vi startade med 7 (tuffa) km löpning. Det var varmt och löpningen kändes oändligt lång. Vet inte hur många gånger jag svor för mig själv och frågade varför jag gjorde det hela.

Första simningen kändes underbar. Svalka och återhämtning för benen. Vi lyckades dessutom plocka några placeringar och det var en otrolig självförtroendeboost.

Jag halkade till på insjövarvet och slog i höften vilket gjorde riktigt ont, men samtidigt tog det bort fokus från den jobbiga löpningen. Såg verkligen fram emot havsvarvet då vi skulle få simma desto mer. Vid varvningen var vi starka och stärkta av att ha klarat den tunga första delen av loppet.

Första löpsträckan på havsvarvet var också ny och gick upp på ett berg. Argh, här tappade vi en del igen eftersom vi inte orkade trycka på uppför. Nerför gick det desto bättre tills jag trampade snett och föll ihop av smärta. Väntade in att den första blixtrande smärtan skulle lägga sig och efter det körde vi igång igen. Såhär i efterhand vet jag att det var otroligt dumt att köra vidare med en stukad fot men där och då fanns inte en tanke på att bryta.

Jag fullkomligt älskade havsvarvet. Springa lite och simma mycket, passade mig perfekt. Vi passerade Rensholmen och blev överraskade över hur snabbt vi var där. Tröttheten kom smygandes och vi försökte turas om att dra både i vattnet och på land.

Fasade lite för den avslutande löpningen då jag mindes den som tuff från förra året. Måste dock säga att det gick jättebra och vi lyckades dessutom hålla undan ett annat damlag som knappade in på slutet. Fantastiskt lopp och fantastisk dag och nu väntar en post-Ångaloppetdepression.