Man kan prata om att jag får träningsabstinens nästan direkt när jag inte tränar på några dagar. Det suger och drar i kroppen som vill utmanas fysiskt.

Efter Ångaloppet så behövde jag få vila och återhämta mig och tog det därför ytterst lugnt i ett par dagar. Hade inte foten varit ledsen hade jag antagligen startat igång träningen med lätt löpning men istället blev det ett NTC-pass för mage och en kort yoga med fokus på axlar och core. Det stillade mitt träningsbegär för en stund.

Så igår när jag lunchade på jobbets takterass som vetter ut mot Liljeholmskajen slog det till. Suget att simma. Jag såg en formation om fyra personer som simmade i Årstaviken och önskade att jag var en av dem. Ställde in siktet på att simma på kvällen och hade tänkt nöta bassäng tills jag kom på bättre tankar. Gårdagen bjöd på fint sensommarväder så jag slängde in våtisen i bilen och åkte till Ängsholmsbadet. Simmade drygt en kilometer i Rönningesjön och kan nu bocka av den som erövrad.

Plus

• Att få simma i öppet vatten
• Vacker solnedgång över sjön
• Lugnet

Minus

• Foten gnällde
• Noll sikt i vattnet och sjögräs

I år har jag simmat i ett antal sjöar och Rösjön ligger kvar på en första plats. Upplever vattnet som friskt och klart i jämförelse med många andra sjöar. Rönningesjön var rent ut sagt hemsk. Kändes som att simma i någon sorts grågrön vattensörja och titt som tätt fångades jag av strävt sjögräs även mitt i sjön. Såg inte ett dyft (vilket kanske var lika bra för att hålla paniken borta). Fördelen med sjöns ogästvänlighet var att jag fick träna på att hålla undan paniken samt att jag fick ordentlig fart på både ben och armar sista biten när sjögräset försökte äta upp mig. Sparkar man JÄTTEmycket så känner man inte sjögräset.