I’m still on a high efter söndagens lopp, Hässelbyloppet. Jag har hört många säga att det är ett flackt och således tacksamt lopp om man vill persa. Jag hoppades väl lite på att kunna slå min tid från Midnattsloppet (56:41) men förra veckans uppladdning blev rent usel. Jag jobbade över, stressade och åt dåligt under hela veckan och all typ av formtoppning uteblev. Höll på att gå under av mammakänslor som svallade över när jag dessutom släppte iväg Lowa till Portugal i en hel vecka. Kändes som att jag backade i mitt välmående och peppen jag känt inför loppet var plötsligt inte lika hög längre.

Ställde in mig på att det antagligen skulle bli ett tungt lopp och bestämde mig för att vara snäll och lyssna på kroppen. Inte vara så sträng mot mig själv utan ta det som ett skönt träningspass i höstsolen. Väl på plats värmde jag upp i ca 10 min innan det var dags att knöla in sig i startfållan. Jag hamnade långt bak men tänkte att det inte gjorde så mycket. Starten gick och vi kom iväg i ett fint tempo. Benen kändes pigga och glada över att få löpa och jag liksom flöt fram. Sneglade på klockan de första två kilometrarna och insåg att det nog gick aningens snabbt, runt 5-tempo.

Jag vet att jag fixar 5-tempo på 5 kilometerslopp men inte hur mycket längre än så det skulle hålla så jag anade att jag kanske gick ut väl optimistiskt. Jag körde på och tänkte att det går så länge det går och runt 6, 7 kilometer så kände jag mig rätt tung och sliten. Plockade vatten vid båda stationerna trots att jag som regel aldrig dricker på distanser kortare än 15 km. Tempot sänktes och vid den enda backen (strax innan 8 km) så var det inte jätteroligt men jag visste att Martin och Wilja skulle stå där någonstans. Vips dök de upp och det gav en välkommen energiboost. Att någon var där och hejade just på mig.

Strax därpå sprang jag förbi skylten för 8 km och då ploppade plötsligt de positiva tankarna upp. Nu du, nu är det bara två kilometrar kvar och det är inte långt. Max tolv minuter av ditt liv. Drygt 8-9 min senare svängde jag in på Hässelby IP och ökade konstant tempo för att slutligen spurta in i mål. Klockan stannade på makalösa 53:27! Sub 55 med råge.

Jag är otroligt stolt över min prestation och något som länge varit otänkbart har jag nu lyckats åstadkomma. Det känns overkligt men har gett mig en dos extra självförtroende när det kommer till löpningen.

53:27