Jag älskar små äventyr och utmaningar och i lördags var det så äntligen dags att springa den första etappen på Roslagsleden. Vi var en liten patrull om fem personer som satte iväg och stack in i skogen.

Jag blir glad bara av att tänka på hur befriande det är att springa i skogen och att låta stigen och underlaget få bestämma hastighet. Ibland är det den här typen av aha-upplevelser som ger en extra liten energiboost till löpningen. Jag vill springa mer trail, den saken är klar. Det är knöligt och bökigt och sjukt jobbigt ibland, men samtidigt är det så oändligt skönt att bara få släppa loss löparglädjen och köra. Kanske slår det an rätt strängar eftersom jag just nu är lite less på mina gamla vanliga rundor. Det blir slentrian och helt enkelt trist att harva på.

Målet med lördagen var att vi skulle ta oss till Såstaholm där delar av sällskapet skulle övernatta. 14 km skrapade vi ihop innan vi fick duscha och gotta oss i afternoon tea.