Jag är uppvuxen med katt och har själv haft katt tidigare. De har alla varit bondkatter/huskatter dvs vanliga blandraskatter. De har alla varit fantastiska på sina sätt men drömmen har alltid varit den där extra gosiga knäkatten som älskar att socialisera.

Martin är allergisk och att ha katt har därför aldrig varit ett alternativ. Fram tills i somras då vi fick höra talas om den ”allergivänliga” rasen Sibirisk katt. Vi googlade på rasen och det visade sig vara raka motsatsen till vår bild av en allergivänlig kattras. Inte var det någon nakenkatt utan snarare en stor och ståtlig ras med fantastisk semilånghårig päls.

Drömmen om ett husdjur tändes hos mig och barnen och jag vågade inte ha alltför höga förväntningar när vi besökte en uppfödare för att stämma av Martins reaktion. Han kände ingenting vilket är smått otroligt med tanke på antalet katter på en och samma plats.

Den ljusa paddtassen.

Nu började sökandet och valet föll på den bedårande lilla Klockarbackens Menja. Den sköldpaddsfärgade honan med den lilla ljusa baktassen där en av hennes paddfläckar finns. Vilken vinstlott det var. Vår lilla Ronja är den mest fantastiska katt jag har träffat. Hon är utan tvekan den lugnaste, tåligaste, snällaste och mest tillgivna katt jag träffat. Hon hittar inte på bus och hon har aldrig ens markerat irritation. Inte när barnen bär henne eller när husse och matte tvingar henne att bada eller torkas med hårtorken. Hon tar livet med ro och vill alltid ligga hos barnen eller matte och husse i soffan och så har det varit från dag ett. Att bli kliad bakom öronen, under hakan eller på magen är det bästa tussbollen vet och det är som att dra igång ett litet tröskverk när hon sätter igång och spinner.

Underbara, fina Ronja. Jag är så kär i den här lilla kissen.

Prickiga magen.