Saker och framför allt handlingar som tidigare skulle ha verkat nästintill omöjliga har jag under de senaste åren börjat våga mig på.

Ta bara det här med min masterssimning. I min värld är ett sådant steg enormt och väldigt läskigt. Att ensam anmäla sig till något som jag inte vet något om. Många tankar kring huruvida jag är tillräckligt bra eller om jag kommer att göra bort mig har snurrat genom mitt huvud. Samtidigt har jag med åren lärt mig att de här tankarna nästan alltid saknar grund.

Det häftiga med att utmana sig själv är att det ger en kick samtidigt som det bygger nytt självförtroende. Att våga. Ibland handlar det om att ta klivet ut från avsatsen för att få känna något helt nytt.

Varje söndag när jag går från simningen så känner jag mig tacksam och stolt. Det pirrar i hela kroppen och inte nog med att simningen lägger en grund för nästa års swimrunsatsning, det ger mig en självförtroendekick som varar långt in i nästkommande vecka. Jag vill, jag vågar och jag kan.