Överraskade mig själv när jag i lördags kväll snörde på mig löparskorna efter att jag nattat W kl 20:45. Det var inte så mycket tiden i sig som överraskade eftersom jag sprungit sent på kvällen vid andra tillfällen. Det var distansen.

Långpasslängtan låg och pyrde men jag viftade bort den med tanke på den (för mig) sena timmen. Men det pyrde och blossade till slut upp och jag såg mig själv svänga av på ytterligare fem kilometer när jag efter 10 kilometer sprang förbi hemmavid. Där och då överraskade jag mig själv. Det var mörkt, lite kallt, sent och lördagskväll.

Sedan började jag fundera på varför jag, som förespråkar löpning utomhus åren runt, har dramatiserat långpasslöpning på kvällen. För mig har långpass varit något jag springer på morgonen och allra senast tidig eftermiddag. Varför vet jag inte, men att som småbarnsförälder undvika att låsa sig till vissa tider gör så att träningen är lättare att få till. Plötsligt öppnar sig en ny värld med möjligheter till att genomföra långpass trots att helgerna är fulla med barnens aktiviteter och kalas.