Under en vecka springer jag ca 3-4 pass. Det brukar handla om ett pass transportlöpning, ett intervallpass, ett backpass och ett längre pass.

När jag började springa lite mer regelbundet under sommaren 2011 så sprang jag i princip enbart distanspass på ca 4-6 km. Samma fart, samma runda (ungefär).

Efter ett tag tröttnade jag på att harva runt och speciellt när jag upplevde att den utveckling som skett under de första månaderna började plana ut. Det var då jag började springa långpass och lite intervaller. Dels för att göra löpningen roligare (och jäkligt mycket jobbigare) men även för att förbereda mig för mitt första marathonlopp, Jubileumsmaran 2012.

Jag kan förstå de som instinktivt känner ett motstånd när intervaller kommer på tal. Intervaller är tuffa och det är inte roligt att köra så hårt att man mår illa. Men det resultat intervaller ger är desto trevligare. Samma sak med backlöpning. Det var inte lätt att ta den tjuren vid hornen men snacka om vilken kick det är att märka hur man blir starkare och att de där backarna på vanliga rundan plötsligt blir så mycket lättare att möta.

Mitt bästa tips är att våga testa. Du behöver inte springa dina intervaller på en idrottsplats, ha en löparklocka eller supersnabba specialskor. Du behöver våga.