Kollade igenom mitt gamla Garmin-konto för att se om jag hade något gammalt intervallpass att köra. Eftersom min Suunto Ambit 2S inte hade stöd för intervaller av varierad längd så var det ett tag sedan jag körde intervaller med hjälp av klockan. Jag är lite rädd för intervaller. De skrämmer mig. Kanske inte så mycket intervallerna som sådana, men känslan de kan framkalla. Känslan av att vilja lägga sig ned och dö eller i alla fall kräkas lite.

Hittade ett gammalt rackarpass som jag vet att jag har slitit med många gånger förut. Hade lagt in små tidsspann som jag tyckte att jag borde kunna ligga i under intervallerna och jag blev lätt chockad över den höga ambitionsnivån jag hade för ca två år sedan. Satan i gatan vad jag sprang (eller tyckte mig kunna springa) fort. Jag sänkte ambitionsnivån till något humanare spann men väl under intervallerna så överraskade jag mig själv och sprang snabbare än vad jag hade trott. Klockan var snäll och talade om att jag sprang för fort, men det struntade jag blankt i.

• 2 km uppvärmning
• Lite löpskolning
• 1×4 min (2 min gå/joggvila)
• 2×2 min (1 min gå/joggvila)
• 4×1 min (30 gåvila)
• Bonus 4×30 s (30 s stå/gåvila)
• Nedjogg

Enminutarna och 30-sekundersintervallerna var rent ut sagt hemska. De korta intervallerna betydde inte bara högt tempo, utan även kort vila. Jag ville dö och kräkas om vartannat. Av ren överlevnadsinstinkt kickade jag igång mantrat ”det är snart över” i mitt huvud. På repeat.

Som en parentes för dig som saknar löpklocka så kan jag tipsa om appen Ultratimer där du kan skapa intervaller som med ljud talar om när en intervall börjar eller slutar. Ultratimer kan du sedan använda med Spotify i bakgrunden. För att få en förvarning om att en intervall snart är slut lägger jag alltid in en varning 10 s innan en intervall tar slut. End of parentes.

Hemma väntade fröken Ronja.