Jag har hunnit avverka ett antal sporter sedan barnsben. De flesta utövade jag inte särskilt länge men samtidigt är det så jag fungerar. Jag vill vidga mina vyer och testa nya saker och stannar inte gärna upp och nischar in mig. Jag tycker om att ha en bredd oavsett om det gäller arbetsliv eller sportutövande. Det är då jag trivs bäst.

Först ut är simningen som jag ägnade mig åt när jag var 6-7 år och som jag för ett år sedan återupptog i form av mastersimning. Jag tycker om att känna mig trygg i vattnet och att kunna ta mig fram obehindrat.

Därefter följer fotbollen som jag utövade mellan 8-11 års ålder i Högdalens AIS. Vi hade superfula röd- och gulrandiga tröjor och jag minns känslan av sträva knickers, stela fotbollsstrumpor och illaluktande benskydd. Vi spelade uteslutande på grus och jag spelade back. Ett år var vi till Gothia Cup och jag minns hur vi mötte ett lag från Kina som hade elaka dobbar på sina skor.

Fick därefter ett ryck och började på friidrott i Huddinge AIS någon gång i mellanstadiet. Jag tyckte det var roligt att springa och hoppa längd. Häcklöpningen lockade också, men innan jag hann testa så hade jag hunnit sluta på friidrott.

Under gymnasiet fick jag ytterligare ett infall och bestämde mig för att börja med thaiboxning i en tjejgrupp vid Rådhuset. Det var svettigt och tungt och jag kände mig lite bortkommen.

Sedan halkade jag in på löpning efter att Lowa föddes och jag behövde en lättillgänglig träningsform. Av någon outgrundlig anledning tycks jag ha fastnat där. Jag som avskydde allt som hette löpning (bortsett från sprint).