Överraskande vitt

Söndag och dags för långpass. Jajjemen. Var på julbord med jobbet igår och folk undrade lite över varför jag inte drack alkohol. För mig är det inte svårt att avstå alkohol och inte heller någon uppoffring. Jag kan absolut tycka att det är gott med en öl eller ett glas vin, men mer än så mår jag ofta bara dåligt av och har jag otur så drar jag på mig migrän. Så alkohol är inget jag behöver eller vill dricka mängder av.

Igår hade jag även dagens inplanerade långpass i bakhuvudet när jag avstod från nubbe, öl och vin. Fick då frågan varför jag springer långpass när det är först i augusti som Rockman swimrun går. Det finns goda anledningar. För det första vet jag att jag behöver börja lägga grunden för en stark och uthållig kropp redan nu. Detta för att sedan med hjälp av successiv progression kunna bygga upp en kropp som orkar vara ute i många timmar och som inte går sönder längs vägen. Det tar tid att bygga hållbar uthållighet för långa och krävande lopp.

Det här betyder inte att jag är ute och maler tremilare utan att jag långsamt trappar upp löpningen över tid. 

För det andra gav Engadin mig insikten att jag måste träna mer tävlingsspecifikt och bygga upp självförtroende för att klara höga berg, teknisk löpning och tuff simning. Och att kombinera löpning med att  uppför berg. Mina backintervaller är bra och ger ett visst mått av höjdmeter men jag är ännu inte tillräckligt tränad för att löpandes kunna skramla ihop någon ansenlig summa höjdmeter. 

Sofia och jag har ett rullande fyraveckorsschema med långpass och just denna vecka var temat långpass med höjdmeter. Vi bestämde oss för följande formel 5,6 km – 5 vändor i Väsjöbacken – 4,3 km – 3 vändor i Väsjöbacken – 2,2 km – 1 vända i Väsjöbacken.

Att successivt löpa kortare varv och gå uppför färre antal backar är ett mentalt knep som funkar väldigt bra för både mig och Sofia. För mig är det betydligt tuffare att köra samma distans uppdelat på tre lika stora delar.

Passet gick så galet bra. Sådär så att jag gick runt och flinade efteråt. Då var vi ändå tvungna att rucka våra planer om att gå i backen upp eftersom det visade sig att vi steg in i ett snötäckt Narnia när vi klev ur skogen och in till Väsjöbacken. Det var ett öronbedövande ljud av snökanoner och det var som att kliva in i en snöstorm.

Passet landade på drygt 20 km och 700 höjdmeter. Räknade ut att vi gick uppför i drygt 4 km och sprang resten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s