Vissa dagar hinner man verkligen med hur mycket som helst för att dagen därpå knappt hinna slå upp ögonen och blinka innan dagen är över. 

Lördagen var en sådan där superdag då jag hann med att vara i friidrottshall med barnen, gymma, gå på simtävling och käka middag med vänner. Det tog ut sin rätt och på söndagen sov jag till 10:15 och gjorde inte många knop innan kl 16.

Men låt oss backa till lördagens gymmande. Det blev mitt första gymbesök på egen hand på nya gymmet och fokus var fria och tunga vikter. Känns nästan fånigt bra att jobba med skivstång och tyngre vikter än jag är van vid. Dessutom ger knäböj, marklyft och rodd en träningsvärk som får en att nästan känna sig sjuk efteråt.    

När jag stapplade iväg till Eriksdalsbadet för att kolla in lite A, B och C-finaler med Sofia och Theresia var jag trött. Riktigt jäkla trött men efter en kardemummabulle och en kaffe var jag pigg nog att låta mig underhållas av de fantastiska simmarna. Satan i gatan vad de simmar snabbt. Det är svårt att ta in hur det kan gå så snabbt och samtidigt se så enkelt ut.

Om träningsvärken anades på kvällen var det inget emot hur det kändes på söndagen. Fick mig ungefär noll (0) motiverad att springa långpass och efter att ha sovit bort halva dagen sköt jag det hela framför mig ända till kl 16. Var inte alltför hoppfull inför löpningen med tanke på veckans grispassrekord. Bestämde mig för att inte titta på klockan och låta kroppen tuffa på. Ställde mig in på att jag eventuellt skulle behöva kliva av efter 12 (eller kanske redan 8) km och att det då skulle få vara okej.

Sedan hände det där magiska som man inte kan förutse. Jag sprang och jag sprang och det kändes plättlätt och när känslan är plättlätt så spelar det ingen som helst roll vilket tempo det går i. En bra känsla trumfar alltid ett bra tempo när jag springer. Det är känslan jag blir hög på, inte hur snabbt det går. Sedan finns det tillfällen där både tempo och känsla går i samklang och det var precis det som hände. Ren och skär magi. Lycka.