Idag gick vi in på dag fem med feber för minstingen i familjen och efter ett besök hos läkaren visade det sig att hon har streptokocker i halsen. Att komma fram till den slutsatsen var inte helt lätt eftersom W fick fullskalig panik vid provtagningen och bet ihop munnen och höll händerna framför munnen samtidigt som hon med tårarna sprutande hjärtskärande skrek efter min hjälp. Att höra sitt barn skrika efter mamma med rädsla för livet i rösten är fruktansvärt och trots att det bara handlade om att ta ett prov i svalget så kände jag att jag där och då upphörde att vara mammahjälten som skyddar från allt ont och läskigt. 

Känslan av svek svider i bröstet och jag har nog aldrig känt att jag har fallerat så hårt som idag. Vet inte hur mycket (eller ens om) W kommer att bära det här med sig men jag vet att jag kommer att ha svårt att skaka av mig känslan. Samtidigt är det när sådana här känslor kommer fram som jag inser hur mycket mina barn betyder för mig. Hur mycket jag älskar dem och hur viktigt det är för mig att de kan lita på mig. Alltid och för alltid.