Lätt knäckt efter 10 dagar med sjuka och febriga barn, knackig nattsömn och logistiska utmaningar så valde jag och Kicki att ställa in vår medverkan i Swimruncupen deltävling 1. Istället sprang vi backintervaller i ett grönskande Tanto. Vi sprang 3 backar upp till hundrastgården (långa), 3 backar upp till bänken vid fotbollsplanen (mellan) för att därefter avsluta med tre korta bonusvändor med full fart.

Jag älskar den här tiden på året. Den är magisk och jag vill ta tillvara varenda sekund eftersom årstidsskiftningen är så flyktig att den nästan fladdrar förbi innan man hunnit greppa att den är här. Jag minns fortfarande det år då jag missade skiftet eftersom vi var i Egypten. Vi åkte innan plommonträdet blommade och när vi kom hem var det redan förbi.

 VAB idag och värmepumpen tyckte att det var en god idé att lösa ut någon form av säkring. Iskalla element och inget varmvatten. Tjolahopp vad skoj när våren dessutom bestämde sig för att gå i ide igen och temperaturen kröp ner mot nollan. 

Maken lyckades få tag i en servicetekniker som tack och lov fick igång pumpen igen. Med varmvatten i kranen kändes det möjligtvis något mer okej att ge sig ut i snöslasket. Inte jättemotiverande, men okej. Jag är rejält less på snö, slask och kyla, men bet ihop och kom ut på korta backintervaller i 25-procentsbacken.

Det var en trevlig liten sak. Inte särskilt lång men gruset i backen gav det hela en extra dimension eftersom det medförde att jag gled lite i steget. Drygt 2 km uppvärmning, 12 backar á 35 sekunder, drygt 2 km nedjogg. Vilan efter varje intervall var några sekunders ståvila och långsam jogg, ca 45-50 sekunder ner. Svårare än så behöver det inte vara. 

Under långpass hinner man upptäcka saker som man kanske inte skulle ha lagt märke till annars. Senast hittade jag en alldeles ny backe. Jag sprang förbi så det var svårt att avgöra hur lång den var eftersom den krökte sig, men känslan var att jag just snubblat på en fin backträningsbacke.

Igår bestämde jag mig för att trotsa kylan (som enligt vår termometer upplevdes som -7 grader pga hög luftfuktighet) och undersöka närmare och efter en lugn uppvärmning så tornade den upp sig. Jag tog mig an backen med intentionen att springa uppför minst sex gånger (eftersom jag inte visste hur lång eller brant den var). Var uppe på drygt en minut så jag omvärderade och sprang istället 10 vändor. Det var lite trassligt med bilar vid ett par tillfällen men det var under utförslöpen så det gjorde inte så mycket.

En trevlig backe och med mina Inov-8 med gummidobbar så var fästet helt ok. Lite halt och moddigt men tänkte (för en gångs skull) positivt och valde att se det som extra träning.

Ca 15 min uppvärmning
10×1 min, jogg nedför och en liten extra utrustning efter 5 vändor
Ca 15 min nedjogg

Det bästa av allt? Jag körde en bonusvända och tog en annan väg ned som visade sig ha en sådan där schysst trafikskylt som varnar för kraftig lutning (25%). Den backen ska jag leka i nästa gång. Någon som vill hänga på? 🙂

Backträning behöver inte betyda att man enbart springer uppför diverse olika backar. Man gör sig själv en tjänst om man dessutom tacklar de åt det motsatta hållet, dvs utför. Utförslöp kan vara minst lika jobbigt som uppförslöp. Kanske inte konditionsmässigt, men väl muskelmässigt. Det märks extra tydligt när man springer långa kuperade lopp. Ta t ex Lidingöloppet där många tvingas smyga nedför backarna och till och med backar nedför ibland.

Jag märkte det för egen del när jag sprang Jubileumsmaran och låren var fullkomligt slut i nedförsbackarna (som i mitt sinne skulle vara så lätta och välkomna).

Utmed Årstaviken södra sida finns en kortare sträcka om ca 250 m som både går uppför för att sedan gå direkt nedför. Den sträckan sprang jag åtta vändor och fick således åtta uppförslöp och lika många utförslöp. Jag tog en kortare vila (15 s) efter utförslöpet för att därmed kunna förmå mig själv att pressa på även utför istället för att använda utförslöpet som vila. Blockvilade 60 s efter fyra vändor och detta gjorde jag för att ha bra med kraft under resterande fyra vändor.

Det här med backintervaller… Har hört att det ska vara bra grejer och jag har ju testat lite försiktigt på egen hand. Kanske lite väl försiktigt…

Sara bjöd in till ett backpass på lunchen och jag var snabb på att tacka ja. Jag har ju bestämt mig för att försöka bli kompis med just backar och då tackar man ju inte nej till ett sådant ypperligt initiativ. Vi fick även sällskap av Lisa på detta lilla backäventyr.

Måste erkänna att backar skrämmer mig lite och då är det skönt att ha några med sig som vet hur de ska tacklas. Sara spelar i en helt annan division än jag när det kommer till löpning och hon pinnade upp för backen från båtklubben i Tanto åtta gånger som en graciös gasell. Lisa och jag fick jobba lite mer och jag tog sikte på ett elskåp en bit upp i backen när jag efter första intervallen insåg att jag skulle klappa ihop om jag försökte ta mig hela vägen upp till toppen. Och vilket elskåp sen, det blev en riktig kompis där det stod och bara väntade på att jag skulle komma och hänga över det för att återfå något som kan liknas vid normal andning.

Passet var tufft, men jag gillar tufft. Även om jag svär och bannar mig själv när jag är mitt uppe i det. Det är dessutom precis den här typen av träning jag behöver. Att ta steget ut ur bekvämlighetszonen och att göra det med råge. Våga pusha mig själv lite till och att dessutom få göra det med trevligt och motiverande sällskap. Vi är så jäkla bra!