Det har tagit år, men nu har jag äntligen medverkat i en try triathlonkväll vid Sjöhistoriska. Fanfar.
Elin och jag pratade om att ta bilen in men blev inspirerade (övertalade) att cykla istället. Det är ca 16 km in till Sjöhistoriska så det är en överkomlig distans och efteråt kändes det rätt bra att latmasken inte fick vinna. Vi cyklade med Johan och Björn och det var faktiskt första gången jag cyklade med sällskap  (vilket antingen vittnar om hur extremt ovan cyklist jag är eller att jag är en enstöring). Sällskap och snack var ju kalastrevligt.

Väl på plats på Sjöhistoriska så preppade vi inför träningstävlingen och lyssnade på (alltid lika) underhållande Fredrik Zillén. Det är svårt att inte bli glad och vilja studsa iväg när han har pratat löpteknik.

Väl dags för race så la jag mig rätt långt fram inför simningen. Vattnet var superäckligt men trots trängsel och folk överallt så höll jag mig lugn och körde min egen grej. Kände mig kontrollerad och stark på simningen och kilade upp till växling med ett leende.

Cyklingen blev en mindre rolig historia eftersom jag blev omcyklad. Det är aldrig roligt att känna att man har hjärtat i halsgropen och inte har något mer att ge samtidigt som folk svischar förbi oberörda och som om de var ute på söndagstur. Känslan var att hela världen cyklade om men i själva verket var det nog ett tiotal personer. Jag tog inte det hela med ro just där och då utan lät det äta på mitt psyke. Såhär några dagar senare känner jag att min insats var riktigt bra i förhållande till den försumbara cykeltid jag har i benen. Vi snackar stor förbättringspotential. 

Ut på löpningen och benen satt kvar på cykeln. Sprang i sirapsdimmor som när de väl släppte gav mig en tillräcklig skjuts för att plocka tillbaka några placeringar. Plötsligt lekte livet igen.

Fipplade dessvärre bort mig på klockan och vet således inte vilken tid jag fick. Tror den landade runt 38 min och det är jag både stolt och nöjd med. Mitt andra triathlon var därmed ett faktum.