Tove, Sofia, jag och Elin efter väl genomförda lopp

För några veckor sedan blev jag peppad att anmäla mig till Stockholm Triathlon olympisk distans. Efter förra årets sprint så har jag varit lite sugen på att köra triathlon igen och var väl inte alltför svårövertalad när ämnet kom upp. För att inte harva i samma gamla hjulspår så valde jag Olympisk. Ny distans betyder alltid pers (så länge man kommer i mål) och ett pers är ett pers är ett pers. Utifrån förra årets resultat och min totala avsaknad av cykelkompetens så tippade jag på att komma i mål runt 3 timmar och 10 min.

Var lugn och kände mig inte särskilt nervös inför loppet vilket fick mig att göra allt det där man inte ska göra inför ett lopp. Skaffade ny utrustning i form av både kläder och nya däck dagarna innan. Körde intervaller och drack rödbetsjuice, trots att det är ett icke-testat och högst icke-verifierat upplägg för mig. Tog med andra ord inte loppet på så stort eller blodigt allvar utan tänkte att det går som det går. Till råga på allt hade jag en hemsk migrändag dagen innan loppet. Åt migränmedicin och vilade men huvudvärken from hell vägrade ge sig under dagen.

Tove och Elin känner sig redo

På race day blev jag upplockade av Elin och tillsammans med Tove begav vi oss in till incheckningen vid Stadshuset. Förra året ringlade sig kön till incheckningen lång men i år gled vi in på en gång och hann förbereda växlingsområdet med gott om tid tillgodo. Jag dukade upp prylar för cykling och löpning på en handduk och såg till att ha en mental bild över vad som skulle ske vid växlingarna. Därefter tog vi ett varv runt området och tittade på simstart och var cyklingen skulle ta vid. Vi sprang på Johan, Björn och Andreas som som skulle starta 30 min innan oss och de verkade taggade till tänderna.

Björn, Johan och Andreas susade fram längs banan

Från förra året hade jag med mig minnet av att simningen var mentalt jobbig och att den var oändligt lång. Gled ner i vattnet och försökte istället plocka fram den mentala bilden av kontrollerad simning från ”Try Triathlon”-tillfället. Praktiserade min ”strunta i alla andra och kör ditt eget race”-inställning och undvek att bli stressad när starten gick. Jag simmade kontrollerat och lugnt och betade successivt av de olika bojarna längs vägen. En liten klunga med tjejer drog ifrån rätt snabbt och därefter kändes det som att jag simmade helt ensam. Hade inga andra tjejer runt mig men insåg när jag väl kom upp att det nog var ett rätt stort gäng som faktiskt låg bakom mig. Simningen gick på 26:47 och jag pinnade iväg till växlingsområdet.

Två NSE-tjejer preppar för start

Av med våtdräkt och på med hjälm, strumpor och cykelskor. Elin dök upp strax därefter och vi hann hälsa på varandra innan jag stack iväg med cykeln. Det var nu dags för eldprovet och det var dags för mig att för första gången någonsin cykla mer än 25 km. Vet att jag saknar cykelerfarenhet och har inte direkt känt mig som en naturbegåvning inom området. Satte fart och började beta av de fyra varven längs Norr- och Söder mälarstrand. Hela åtta gånger skulle således Västerbron bestigas. Tuggade på uppför och passerade en del cyklister till min egen förvåning. Försökte ligga i utför och även plocka passeringar där. På platten blev jag omcyklade av ett antal medtävlare men det var inte i närheten av så många som det var på Try Triathlon. Jag cyklade helt enkelt bra och jag tror att det till viss del berodde på mina nya däck och att jag hade höjt sadeln till ett bekvämare läge.

Foto: Linda Malmqvist

Mötte och vinkade till Elin vid varje vändpunkt och låg hela tiden och väntade på att hon skulle komma susande förbi. Vi var dock otroligt jämna på cyklingen och träffades ungefär vid varje ställe alla de sju gånger vi möttes. På slutet av första varvet susade däremot Johan förbi som en virvelvind.

Klockade in på 1:21:08 efter fyra varv och trippade in till växlingsområdet. Av med cykelskor och hjälm. På med löparskor och skärm innan det var dags för 10 km löpning. Jag var trött och löpningen var den värsta biten på hela loppet. Kände mig inte alls pigg och spänstig utan mer som en heffaklump släpandes på en viktsläde. Hade innan loppet haft siktet inställt på att hålla ett tempo runt 5:00 min/km men jag hade bara en tung växel att ligga på hela tiden och trots att jag inte kollade på klockan märktes det tydligt att det gick långsammare än tänkt. Mötte Elin vid de olika vändpunkterna och hon knappade successivt in på mig och jag väntade mig återigen att hon skulle susa förbi i vilket ögonblick som helst. Jag bet i och betade av de fyra varven runt slottet och försökte att åtminstone inte tappa i tempo. Lyckades hålla i in i mål och överraskade mig själv med att gå i mål med god marginal till 3-timmarsgränsen på 2:50:48. Så galet jäkla nöjd.

Jag överraskade inte bara mig själv utan lyckades även överraska Martin och barnen som med nöd och näppe hann in för att heja på sista varvet på löpningen. Det är en kick att klara av utmaningar och att våga ta kliv utanför den bekväma komfortzonen. Att anmäla sig i sista sekund till saker verkar vara ett vinnande koncept för mig.