Fullkomligt fantastisk träningsvärk i de sneda magmusklerna är resultatet efter ett backpass jag körde för några dagar sedan. Som motvikt till förra veckans långa backintervaller på asfalt så begav jag mig till spåret och den backe som stoltserar där. Backen är ca 100 m lång och ca 10-12 höjdmeter. Den känns brant som sjutton men är en lilleputtbacke i jämförelse med bergen jag kommer lattja med i Norge.

Men som det är med det mesta så gör man så gott man kan med de förutsättningar man har. Skulle jag bege mig till högre höjder skulle det sno för mycket tid av min dag.

Fördelen med den här backen är att den är trevlig att harva uppför och sedan optimal att dra på utför. Det är ofta när det är brant eller tekniskt som det kan ta emot att våga släppa lös farten utför. Här är det brant och med inslag av rötter så blir det dessutom något tekniskt. För att våga flyga nedför så vilar jag ner pulsen både uppe och nere.

Tio gånger upp

Tio gånger ned

När jag väl börjar min färd neråt försöker jag tänka på korta och snabba steg. Jag låter armarna hänga fritt och använder dem för att upprätta någon form av balans. Mot slutet av backen innan den flackar ut så släpper jag helt och låter kroppen accelerera. Det är enorm kick när farten är som högst och jag inbillar mig att det är något liknande som riktigt snabba löpare upplever under korta och explosiva lopp.

Avslutade med att ta mig upp på ett litet berg och slungades omedelbart tillbaka till när jag tog mig över berghällarna på Utö. Ett fint minne och en härlig natur.