Igår sprang jag en halvmara här på Gotland, Levaloppet. Har inte direkt legat på latsidan under veckan så min inställning till loppet var att det skulle vara ett alternativt långpass. Hade även på känn att jag skulle kunna göra ett rätt bra lopp utan att specifikt ha satsat på att göra det.

Laddade inte specifikt för loppet utan spenderade fredagen i solgasset på Kneippbyn och lördag fm i samma solgass, fast på stranden. Kände mig ändå lugn och förberedd när jag begav mig till starten. 

Lite lätt uppvärmning och ett toabesök senare så gick starten. Halvmaralöparna startade samtidigt som millöparna och det var ett jäkla tempo i början. Höll mig lugn och struntade i att ett hav av löpare vällde förbi. Låg stadigt runt 5:30 och kände att det var ett behagligt och lättsprunget tempo. Jag låg och matade och kände mig stark. Sprang om en del löpare när den första hetsen hade stillat sig och lät kroppen styra tempot. 

Jag drack på alla vätskestationer (var tredje kilometer) men undvek sportdrycken initialt då jag var orolig för hur magen skulle reagera.

Loppet gick på en tvåvarvsbana och första varvet gick väldigt bra och precis enligt plan. Det var en lättlöpt och vacker bana med en hel del publik och glada hejarop. Den stora nackdelen med banan var att den var exponerad för sol vilket är svårt att komma undan när man springer längs det karga gotländska landskapet.

Sökte skugga så gott det gick men större delen av tiden sprang jag med solen tryckande ovanför mig. Trots solens obarmhärtiga gassande var jag fortfarande stark ute på tolfte och trettonde kilometern och kände att livet lekte.  

Någonstans runt kilometer 14 och 15 så slog det över och värmen började ta ut sin rätt. Jag tappade ork och tempo och var plötsligt så kissnödig att jag knappt kunde springa. Kändes som att allt vatten jag druckit hade runnit rakt igenom. Min tröja var dessutom så blöt av svett att den kunde vridas ur. För att kunna fortsätta var jag tvungen att göra ett tekniskt stopp i skogen och stanna till för första gången under loppet. 

Hade svårt att komma igång efter stoppet och sänkte medvetet tempot ytterligare. Vi det här laget hade jag passerat över till att känna mig dränerad, svag och varm. Så. Jäkla. Varm. Jag kokade och trots att det bara var 4,5 km kvar så kapitulerade jag mentalt och kroppen var inte sen på att böja ned sig och börja gå. 

Från att ha varit ett positivt och starkt lopp så knäcktes jag totalt och loppet blev allt det där jag avskyr med lopp. Jag lät mig knäckas av värmen och var arg och besviken på mig själv. Besviken på att jag vek ner mig och på att min kropp inte fixar värme. Värme är min nemesis. 

Jag harvade på mot målet och när enbart upploppet väntade märkte jag att någon gled upp bredvid mig. Hornen växte genast fram och jag visste genast att jag ville upprätthålla någon form av stolthet. Jag tänkte inte låta någon passera på målrakan så jag gav allt och spurtade in i mål, tre sekunder före den dam som just försökt passera. Jag hade sett framför mig en tid runt 1:55 men landade på 2:01:25. 

Var så pass slut och överhettad att jag var tvungen att ringa Martin för att bli upphämtad efter loppet. Kände mig inte som en trafiksäker förare där och då och när jag väl kom hem och gick på toaletten så var det allt annat än ljusgult kiss.  Snarare raka motsatsen och strax därpå havererade magen som ett ytterligare bevis på obalans. Resten av kvällen spenderades med huvudvärk och en känsla av att vara totalt urlakad.

Trots den snöpliga avslutningen på loppet så vill jag ändå känna mig nöjd över genomförandet. Önskar dock att jag skulle våga pressa mig själv mer. Kanske inte igår, men generellt. Värme har jag svårt att hantera, men jag vill våga. Vill våga att ge allt och se vart det leder. Jag vet att jag är rädd att göra mitt yttersta och att misslyckas. Men det begränsar mig när det kommer till att lyckas.

Det roligaste med hela loppupplevelsen var nog att jag tävlade i herrklass. Måste ha haft en identitetskris när jag anmälde mig och gladeligen klickade i man.