Det här med backar

Jag hade en period då jag fullkomligt avskydde backintervaller. Jag ville kräkas, dö och sedan gråta en skvätt varje gång jag hamnade i situationer där backintervaller stod på schemat. För att ta kommando över situationen så bestämde jag mig för att bli en bättre, starkare och framför allt mer van backlöpare.

Jag började springa backe ungefär en gång i veckan och varierade långa och korta backar. Jag sänkte farten och satsade på teknik och det gav utdelning. Efter min backsatsning hade jag aldrig ångest inför backlöpning utan visste att jag kunde tugga på och kunde (nästan) se fram emot kommande backtillfällen.

Nu har jag av olika anledningar låtit backträningen falla bort och det var därför med mycket skräck och väldigt lite förtjusning som jag igår begav mig till blodsmaksbacken i Tanto. Började försiktigt med enbart sex futtiga backar och kände avskyn ligga och pyra under ytan under första intervallen. Men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk eller utebliven backträning. Det är bara att ta tag i det eftersom det inte blir bättre ju längre man väntar på att göra något åt saken. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s