Det går inte att rå på väder och vind och även om jag tycker om att ge mig ut på äventyr under strålande vackra dagar så triggas jag av att ge mig ut även när det är busväder. Det skapar minnen och får en att känna sig lite extra levande.

I lördags var det sol och blå himmel i Stockholmstrakten och mitt sociala medieflöde fylldes av härliga långpassbilder. När jag vaknade på söndagen och begav mig till simhallen snöade det ymnigt från en jämngrå himmel. Med en temperatur runt nollan förvandlades snön till en blöt och kall massa på marken. Perfekt väder för ett utmanande och framför allt härdande långpass med andra ord.

Om mindre än två veckor ska jag sätta tänderna i mitt första ultralopp, Blåfrusen, på drygt 70 km. Loppet går längs en vandringsled från Domarudden till Vaxholm och i söndags skulle den första delen provspringas. Skulle vilja säga att jag ifrågasatte mitt beslut (för att inte verka helt galen) men sanningen är att jag längtade ut. Jag såg fram emot att ge mig ut på otrampade, vita stigar och att få låta dagen bli ett äventyr att stoppa in i minnesbanken.

Irrade runt litegrann vid starten för att faktiskt hitta den blå leden men sedan startade äventyret. Och att springa i skog, över ängar och genom hästhagar, över kalhyggen och genom små gårdar, är ett äventyr. Vädret var rätt hänsynslöst och det var blåsigt, blött, lerigt och med en vind som växlade mellan att piska isdubb i ansiktet på en och att ge en skjuts uppför en backe.

Inser dock att jag känner mig lyckligt lottad som

1. får uppleva den här typen av äventyr
2. har en kropp som klarar av den här typen av fysisk utmaning
3. har vänner som är lika galna som jag när det kommer till den här typen av upptåg