Min höst och vinter har inte varit helt spikrak av fler än en anledning. Har försökt hålla igång träningen eftersom den fungerar som medicin och terapi mot det mesta. Antal löpta kilometrar har dock minskat drastiskt och speciellt efter Blåfrusen 74 km. En anledning till det är att min hälsena har börjat ömma. Som en liten upphöjning som hamnar ganska precis vid hälkappans kant på löparskorna. Det i sin tur har medfört att jag har fått tokont varje gång jag använt mina Icebugs som har en hälkappa där jag allvarligt funderar på om de monterat stålhätta baktill. Efter ett pass med bugsen har jag varit satt ur spel pga smärta.
Tog mig i kragen och besökte AccessRehab för ett utlåtande och väntade mig det värsta. Men för en gångs skull så lät det faktiskt positivt. Detta eftersom smärtan inte är konstant Och eftersom den dök upp relativt nyligen. Fick i alla fall lite stötvågsbehandling och vadmassage för att få igång blodgenomströmningen.
Sedan besöket har jag totalt sprungit ca 35 km och jag har inga som helst känningar. Men då ska tilläggas att jag inte vågat springa i bugsen. Bara i mina fjäderlätta och mjuka Saucony Kinvara. Den skon är som en smekning mot kinden.
Idag avslutade jag veckans löpning med 17 lugna kilometrar i sällskap av herr Ahlberg. Vi stack iväg (relativt) tidigt och fick en fin snackrunda i sol. Känns härligt att få sällskap på de långa passen även om en ljudbok kan funka rätt bra den med.
Linda Doktár 