Bogesundslandet

Nope, jag har inte legat helt och hållet på latsidan när det gäller träning men min blogg har haft inspirationspyspunka. Har påbörjat flera inlägg men har inte haft ork, inspiration eller lust att färdigställa. Sedan årsskiftet är jag ”varannan vecka”-förälder och det har varit en omställning som har behövt och fortfarande behöver få ta tid. Prio barn eller blogg har varit enkel och de veckor barnen bor hos sin pappa så har prio blivit min egen träning.

Har försökt fokusera på att steppa upp mängden simning och veckovolymen i löpning eftersom Hvar swimrun närmar sig i rasande fart. Ökningen i veckovolym har väl ärligt talat gått lite sådär men jag försöker vara snäll mot mig själv och lyssna inåt på var jag bör lägga fokus just här och nu.

Jag har haft god draghjälp av Johan i att få till längre långpass de helger jag inte har barnen och det hade jag nog haft svårt att mäkta med på egen hand. Vi har sprungit inspirerande rundor som har varit helt nya för mig och det har gett mig både glädje och en känsla av nytändning i min löpning. Vi har försökt förlägga delar av långpassen i terräng och det har verkligen varit nyttigt för min del eftersom jag tenderar att (lite bekvämt) köra samma gamla långpassrundor på asfalt som jag tidigare har kört inför Stockholm marathon.

Bland guldkornen av våra rundor hittar vi bland annat förra veckans utforskning av Bogesundslandet tillsammans med Johan och Bertil. Vi möttes upp vid Ellboda för att kunna springa en åtta och således tillåta eventuella avhopp från den tänkta 25-kmsrundan om dagsformen så krävde. Samtidigt som vi gled in på parkeringen så stack ett stort jaktlag ut för att jaga. Inte oss, utan Reinar Räv men vi fick snabbt planera om vår rutt för att slippa riskera att hamna i skottlinjen.

Vi följde Askrikerundan som så småningom gick ihop med Stora Slottsrundan och det var vackra och väl utmärka leder som ringlade i skog och längs vattnet med Lidingö inom räckhåll. Stora Slottsrundan förde oss så småningom till den desto mer kuperade Lilla Slottsrundan och vi konstaterade att vi alla hade gjort ett klokt skoval för dagen, Salomon Speedcross. Efter lilla slottsrundan så var det dags att återse en gammal vän, Blå leden, och efter en kortare teknisk paus bakom varsin gran så fortsatte vi längs den del som vi under Blåfrusen upplevde som vackrast. Leden gick längs Ekefjärd där tusen och en bäver hade lekt plockepinn i skogen och jag reviderade till att tycka att delar av vår nysprungna Bogesundsrunda faktiskt varit betydligt vackrare.

Jag var glad i utförslöpen och pinnade på efter Johan som låg först. Älskar ju att ligga i och springa med fart utför. Frid och fröjd och lattjo lajban förvandlades inom loppet av ett steg till misär när jag trampade så snett att det kändes som att foten hade gått av och att jag stod direkt på vadbenet. Jag skrek och föll ihop och det gjorde så sjukt djävulusiskt ont att jag var rädd för att känna in hur ont det faktiskt gjorde. Så jag skrek lite till. Svor och skrek ytterligare lite. Slappna av och känna efter. Har något gått sönder eller är det bara en stukning. Bertil och Johan diskuterade möjligheterna att hämta bilen medan jag i sann envis (och dumdristig) Linda-anda viftade bort alla sådana idéer med att jag minsann tänkte fortsätta. Vi hade vid det här laget tagit oss ca 10 km av dagens tilltänkta långpass.

Jag stapplade upp och det gjorde ont, men inte mer än en stukade fot gör. Så vi tassade på och jag började känna mig sliten och trött. Lite surmulen var jag också över att jag hade trampat så galet snett. Vet hur lätt det är att stuka en tidigare stukad fot igen. Kändes ändå ok att springa på foten och vi gav oss vidare ut på Dammstakärrsrundan. Här var det också galet kuperat initialt och jag jobbade uruselt med det mentala när Johan och Bertil trippade uppför evighetsbackar medan jag släpade mig upp som en annan flodhäst. Försökte att inte fastna i destruktiva tankar kring att jag är långsam men hade en tuff dag med hjärnspökena. Vi stannade till på ett berg där solen hade letat sig fram mellan trädkronorna och efter den lilla återhämtningspausen kändes livet lite lättare igen.

Vi sprang och vi sprang tills det var dags att åter byta led och ge sig ut på Lilla (pluttenuttiga) Laduviksrundan. Den var allt annat än liten och snäll. Den hånlog åt oss när den bjöd på upp och ner, hit och dit. Men det var vackert längs vattnet och i skogen. Nu började det märkas på hela gänget att energinivån började tryta. Vi sprang lite fel och var tvungna att titta på kartan titt som tätt för att två sekunder senare åter behöva plocka upp den. Johan höll täten och jag och Bertil stretade på bakom.

Vi hoppade åter på Dammstakärrsrundan och började smått få vittring på att vi närmade oss slutet av vårt dagsäventyr. Samtidigt som den insikten slog mig så började den stukade foten att bulta. Den bultade och ömmade duktigt när vi tog oss in på kända marker i form av Blå leden. Nu var det bara att passera Pusshuset och en sista oändligt lång asfaltsbacke upp till Ellboda.

I sann tekniknördsanda så tvingade jag killarna att köra ett ärevarv runt parkeringen för att klockan skulle få stanna på 27 km istället för strax därunder. Sådant är viktigt nuförtiden och det gäller att hänga med i den digitala tidsåldern.

img_4404

Min fot på måndagen efter äventyret på Bogesundslandet

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s