Bakvänt triathlon 

De avslutande dagarna av påsken 2017 har jag spenderat delvis utomhus. Jag kan ärligt säga att jag är trött på den evighetslånga vinter vi tycks befinna oss i. På något sätt är det ändå härligt att få vara ute i naturen och ta in nya mjuka stigar och höga kullar med frisk luft som biter i kinderna.

I söndags struntade jag fullständigt i att det var påskdag och hängde med Johan ut på en trailtur som tog oss från Rösjön i Täby till Södra Törnskogens naturreservat i Sollentuna och tillbaka. Det var en väldigt fin runda där vi fick tassa på allt från grusväg till ängar, skogsstig och obanad terräng. Över bergsknallar och på stig genom grönaste mossa, genom snår och träskmark.

Inga krav på prestation eller fart och det är det bästa jag vet. Det lyfter mig till oanade höjder och jag kan tassa runt för alltid (eller tills vattnet tar slut). Denna gång klockade vi in ca 2,5 timme av själavård och lugn.

På måndagen var det dags att premiärcykla mountainbike efter det bakväxelhaveri jag drabbades av i höstas. Det kändes ovant och jag var lite harig där underlaget var av mer teknisk karaktär. Samtidigt utmanade jag mig själv att testa att cykla på vissa ställen där instinkten sa att jag borde leda cykeln. Kan ju inte släpa runt på en cykel utan att cykla, tänkte jag för mig själv och trampade på.

Avrundade hela påskhelgen med att simma tillsammans med Kicki och Johan i Långbro. Fokus arm föll ganska väl ut med tanke på de sammanlagt fem timmar jag spenderat på cykel eller till fots dagarna innan.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s