Befinner mig i någon form av berg- och dalbana i livet. Och så är ju livet. Det går upp och sedan går det ner för att fortsätta så med oregelbundna cyklar. Det brukar vara ok och jag brukar kunna möta toppar och dalar men nu har berg- och dalbanan spårat ur och tycker att den ska slira mestadels neråt mer eller mindre konstant. Det finns tillfällen då den gör en tvär gir uppåt och det beror framför allt på människor i min närhet. Det har visat sig att det finns stöd både på väntat och oväntat håll och jag är oändligt tacksam för att de finns. De som lyssnar, stöttar och lyfter mig. Som ger mig en kram eller frågar hur jag mår.

Sedan finns det människor som tycks göra allt för att såra. Som häver ur sig vadsomhelst utan minsta social spärr. Kanske tänker de sig inte för och jag är den första att erkänna att det händer att man säger saker man inte borde. Det som sårar är att det saknas självinsikt, sympati och mod att erkänna att det man sa gjorde någon annan ledsen. För mig är det en styrka att våga erkänna när något råkat blivit fel eller om man har uttryckt sig på ett plumpt sätt.