På söndag kommer jag att köra mitt allra första triathlon. Jag har inte testkört på try triathlon-kvällarna och har aldrig kört något brickpass. Jag är helt lugn inför det som stundar och känner mig trygg i att det kommer att bli en rolig upplevelse.
Det är fantastiskt skönt att inte ha några tider att jaga eller resultatmål. Jag kommer att genomföra och jag ser fram emot det med förväntan.
Som en liten uppvärmning kör jag idag Bellmanstafett med jobbet.
Det är vackert att se hur jämna och fina mina backisar ser ut.
Långa backinervaller i Tanto.
Höga knän och full (nåja) fart uppför. Torsdagens backintervaller gick över förväntan och jag blir som vanligt fundersam över om jag tar i för lite. Ska man alltid vara kräkfärdig efter ett intervallpass eller räcker det att man trycker på och faktiskt kutar uppför backen x antal gånger? Sådär så att man känner sig slut men ändå inte heldöd?
Well, den här veckan har det varit flera sociala tillställningar på kvällstid och då är det trevligt att kunna klämma in träning på dagtid.
I måndags var jag på en hypnosföreställning och det var klart imponerande. I torsdags var det eldslukare på företagets årliga grillkväll.
Älskar att springa (ibland). Inte så mycket när det är långt och magen bråkar. Idag klaffade det mesta. Vårvindar (en aning blåsigt men ljumt), pigga ben, sopade gator.
Berikade mina löparben med 26 härliga (nåja) kilometer igår tillsammans med Sofia. Det var upplyftande att klara distansen med god form efter att ha fått bryta långpasset veckan innan.
Lärdomar är att jag ska lyssna på min kropp och när den skriker nej så det ringer i öronen så betyder det nej. När kroppen däremot kinkar och gnäller litegrann och tycker att den kanske börjar bli aningen trött, då kan jag vifta bort det hela och locka mig själv att fortsätta ett tag till.
Det är märkligt hur olika det kan kännas. Igår så var jag pigg och benen tuggade på fint. Kan ärligt säga att jag kände mig pigg och fräsch första 14 km. Därefter gick det böljande upp och ner och jag låg mer år minus än plus men jag stretade på och det är en vinst. Förmågan att fortsätta även om det inte är helt bekvämt känns som en viktig ingrediens för ett marathon.
Min tur att bjuda på fika på jobbet och denna gång var det enkelhet som fick styra. Kärleksmums, Mockarutor, Snoddas…kalla det vad du vill men det är inte bara makens favoritbakverk, det är även enkelt att slänga ihop.
Testade även att ta rundan runt Trekanten på lunchen och benen var förvånansvärt pigga efter all skidåkning.
Hello Nike Air Pegasus 29, let’s get to know each other.
Man kan inte bara åka pulka i Lidas friluftsområde. Det finns även snötoppar att bestiga.
Lowa och Roy försöker valla Wilja att gå åt rätt håll.
Parkhäng i solen och blåsten som söndagen bjöd på.
Långpass på kvällen kanske är ett nytt vinnande koncept.
Två dagar sedan min tvåmilare och jag känner mig fortfarande lite vimsig och matt. Tycker att det är svårt att få i mig tillräckligt med energi i samband med och framför allt efter långpassen. Efteråt är jag sällan hungrig utan dras ofta med en bråkande mage och ett lätt illamående. Annat är det nu dagarna efter, nu kan jag äta hur mycket som helst utan att fylla den kurrande magen. Problemet är att det känns som att skadan redan är skedd och som att jag försöker fylla ett såll.
Jag måste hitta bättre sätt att förbereda och pressa i mig mat, för att gå runt och känna sig urlakad i flera dagar känns som ett rätt uselt alternativ.
Det underbara vädret igår bjöd på pulkaåkning, varm choklad och värmande vårsol tillsammans med familjen.
På eftermiddagen fick jag även till ett långpass på egen hand och benen rullade på bra. Drygt 23 km lyckades jag skramla ihop och måhända var det en lite för stor ökning mot föregående veckors modesta 15 km, men jag gick på känsla och en önskan att få bevisa för mig själv att jag kan hantera längre distanser. Resten av kvällen var jag halvt död.
Linda Doktár 