Igår var det dags för ett längre löppass igen och jag byggde upp massa nervositet innan. Jag har svårt att komma över 13 km utan att storkna och jag misstänker att det beror på flera faktorer.
1. Jag måste hålla ett lägre tempo för en lägre puls som jag orkar arbeta på längre.
2. Jag måste ladda med mer energi innan.
3. Jag behöver jobba på den mentala biten.

Jag pinnar alltid på i ett på tok för högt tempo och inbillar mig att eftersom det känns bra de första kilometrarna så kommer det fortsätta kännas bra. Så är såklart inte fallet eftersom jag då jobbar med en för hög puls. Att min hjärna dessutom är inställd på ”snabbt är bra” funkar inte så bra i det här sammanhanget.

Jag är ganska säker på att jag är en bättre kortdistanslöpare än en långdistansare. Det var ju på de riktigt korta distanserna jag var bäst under min korta friidrottsperiod i mellan-/högstadiet. Det betyder dock inte att det är omöjligt att lära sig att springa långt och länge. Är man målinriktad och envis så går det mesta.

Det värsta är att jag kommer hem och känner mig dålig för att jag inte lyckades springa 15 km. Det är här, samt innantill passet, som den mentala biten kommer in. Jag tycks ha nått en tröskel i min löpning och det är nu jag behöver jobba för att ta mig över den.

Jag kan, om jag vill.