Timmerbil

I måndags hade jag behövt en timmerbil för att transportera mina stockar till ben till jobbet. Allt till följd av söndagens långpass tillsammans med Sofia. 

Vi har vårt rullande schema med långpassfokus och att jaga höjdmeter är ett av dessa. Vi smidde våra planer dagarna innan och tippade på att följande skulle vara en vinnande formel i Väsjöbacken: 5(2 km + 3 backar á 500 m + 4×250 trappsteg). 

Efter en omgång reviderade vi planen till att enbart omfatta tre varv eftersom ett varv visade sig ta ca 60 min. Det var ett mentalt hyfsat lätt pass eftersom vi gick i uppförsbackar och trappor men det kändes ganska tidigt att ovana muskler fick jobba.

   

 

Långpass att älska och hata

Älskade hatade långpass. Ibland hatar jag dig och flämtar för varje steg jag släpar mina blytunga ben. Andra dagar överraskar du mig och jag möter dig med lätthet, frihet och fjäderlätta ben.

Jag hatar när du tvingar mig att stanna tio gånger under en runda på 15 km eller när du tvingar på mig ångest för minsta lilla uppförsbacke. Lika mycket älskar jag dig när du låter mig springa utan motstånd trots snömodd, halka och slask. I medvind och med en känsla av utförslöp.

Till söndagens långpass vill jag säga, jag älskade dig. Jag fick springa med stark hållning och lätta ben hela sträckan om 20 km.

Det är dessa älskade pass som ska sparas i minnet och plockas fram då grispassen visar sitt fula tryne.

IMG_5083

Min revansch, 31 km

Sista långpasset innan maran och vi körde stora maravarvet plus transport från och till Stora Skuggan. Lite drygt 31 km blev det och den löpning jag upplevde idag var raka motsatsen till förra veckans misär. Lugn och stabil med pigga ben. Detta trots att jag loggat fler kilometrar än tidigare under veckan. Tror jag slutar på ca 52 km med dagen insats och det känns riktigt bra.

Jag körde ingen konstig uppladdning och valde bort alla typer av sportdrycker och bars. Laddade vätskebältet med ProViva blåbär, Resorb Sport, vatten, cashewnötter och torkad frukt. Var nervös för att jag skulle få energibrist men det var inga problem. Nu är jag laddad till tusen inför maran, det ska bli riktigt kul.

20130512-230441.jpg

Mosad

Min första tvåmilare avklarades med en stor dos envishet och sällskap. Ytterst tveksamt om jag hade orkat pressa mig uppför den fruktansvärda backen från Brunnsviken och upp mot Bergshamra eller dödens backe förbi DS upp mot Mörby utan draghjälp från Sofia. Den första backen är brant som tusan och den andra är oändligt lång och seg. I hate it! (Men jag fixade det.)

För att gnälla lite mer så var underlaget vidrigt. En decimeter iskall snömodd varvades med blankis med ett tunt lager vatten. Den sista kilometern var längre än en mil och gick på ren viljestyrka. Någon löparnjutning var det inte tal om.

Väl hemma var det otroligt skönt att ta av de dygnsura strumporna och ta en varm dusch. Den varma duschen rådde dock inte bot på mina blåa läppar så idag fick bastun komma till nytta.

Sightseeing till fots

Långpassade alldeles solo med en ljudbok som enda sällskap idag. Målet var att klara ca 15 km, men någonstans långt inne viskade den envisa sidan av mig att jag skulle försöka nå 19 km. För att bevisa för mig själv att jag kan, även utan sällskap. Tack vare mitt och Sofias tidigare långpass så visste jag att det var möjligt rent fysiskt och psykiskt.

Löpningen kändes bra idag även om underlaget var lite sådär. En något värmande sol i ansiktet och lätta ben som jobbade fint. Jag drack både energidryck och vatten under passet men dessvärre protesterade min mage efter drygt en mil. Lyckades dock få ihop mina 19 km. Nöjd, stolt och trött.

Hurra

Hurra, för det är min födelsedag!

Dagen startade med frukost och sång (från enbart Martin eftersom barnen inte riktigt stämde in i sången som det var tänkt). Lyxfrukost med god smörgås, kaffe, juice, vindruvor och American cookies (to die for).

Fick ett presentkort på personlig löpträning med Fredrik Zillén. Här ska det slipas på löpteknik och löpekonomi.

Dagen har fortsatt i trevlig form med att jag blev bjuden på lunch av vår säljare. Ikväll vankas det dessutom någon form av restaurangbesök med familjen.

När det gäller åldersnoja så lyser den än med sin frånvaro. Jag känner mig stark och fick ett fint kvitto på att jag klarar en hel del när jag i söndags hängde med Sofia ut på långpass. Jag har haft lite problem med att hålla ett bra tempo och framför allt att hålla motivationen uppe när jag sprungit på egen hand. Oj vad fantastiskt bra det gick med Sofia som utomordentlig farthållare och peppare i sega uppförsbackar. Vädret var strålande och sällskapet trevligt och vips så hade vi tagit ett varv runt Brunnsviken och klockade in 19 km (!) på två timmar. Allt utan paus och vila.

Jag var endorfinhög resten av den dagen och lever fortfarande i ett litet lyckorus. Ser riktigt fram emot nästa långpass.

20120131-141735.jpg

20120131-141806.jpg

Långpass, min utmaning

Igår var det dags för ett längre löppass igen och jag byggde upp massa nervositet innan. Jag har svårt att komma över 13 km utan att storkna och jag misstänker att det beror på flera faktorer.
1. Jag måste hålla ett lägre tempo för en lägre puls som jag orkar arbeta på längre.
2. Jag måste ladda med mer energi innan.
3. Jag behöver jobba på den mentala biten.

Jag pinnar alltid på i ett på tok för högt tempo och inbillar mig att eftersom det känns bra de första kilometrarna så kommer det fortsätta kännas bra. Så är såklart inte fallet eftersom jag då jobbar med en för hög puls. Att min hjärna dessutom är inställd på ”snabbt är bra” funkar inte så bra i det här sammanhanget.

Jag är ganska säker på att jag är en bättre kortdistanslöpare än en långdistansare. Det var ju på de riktigt korta distanserna jag var bäst under min korta friidrottsperiod i mellan-/högstadiet. Det betyder dock inte att det är omöjligt att lära sig att springa långt och länge. Är man målinriktad och envis så går det mesta.

Det värsta är att jag kommer hem och känner mig dålig för att jag inte lyckades springa 15 km. Det är här, samt innantill passet, som den mentala biten kommer in. Jag tycks ha nått en tröskel i min löpning och det är nu jag behöver jobba för att ta mig över den.

Jag kan, om jag vill.