Min första tvåmilare avklarades med en stor dos envishet och sällskap. Ytterst tveksamt om jag hade orkat pressa mig uppför den fruktansvärda backen från Brunnsviken och upp mot Bergshamra eller dödens backe förbi DS upp mot Mörby utan draghjälp från Sofia. Den första backen är brant som tusan och den andra är oändligt lång och seg. I hate it! (Men jag fixade det.)

För att gnälla lite mer så var underlaget vidrigt. En decimeter iskall snömodd varvades med blankis med ett tunt lager vatten. Den sista kilometern var längre än en mil och gick på ren viljestyrka. Någon löparnjutning var det inte tal om.

Väl hemma var det otroligt skönt att ta av de dygnsura strumporna och ta en varm dusch. Den varma duschen rådde dock inte bot på mina blåa läppar så idag fick bastun komma till nytta.