Jag funderade lite över det här med upplevd ansträngning under dagens löpning runt Årstaviken. Ansträngningen var hög trots att känslan var att jag sprang väldigt långsamt. Benen var tunga och trötta efter intervallerna igår och passet var tänkt att bli en mysjogg. Väl ute i spåret så tyckte jag att jag sprang ofantligt långsamt, på gränsen till krypfart och det kändes inte som att det var möjligt att springa långsammare.

Ville inte kolla klockan eftersom jag tenderar att deppa ur när det går långsamt fast ansträngningen är hög. Väl tillbaka på jobbet så visade det sig att jag sprungit i snitt 40 s snabbare än vad jag trodde. Knasigt, men jag antar att det är såhär det kan bli när man inte lägger in vila mellan passen. Desto trevligare är det att tänka att mina ben vill springa rätt snabbt även om de är trötta. Måste vara mina inbakade lyckoflätor som gör mig snabb.