Den är här, överallt omkring mig. Längtan att få springa ute och att få springa långt och länge. De senaste två veckorna har jag avstått från långpass pga förkylning och Blogger Boot Camp (vilket var som ett långpass i multipla grenar).

Nu börjar äntligen förkylningen släppa och kroppen längta efter den där totala friheten och lyckan i att springa. Läser om paceonearths ultraintervaller om en mil var tredje timme och måste erkänna att det inom mig lever en liten dröm om att någon gång springa ultradistanser.

Tanken har pockat ett tag och försökt göra sig hörd i allt övrigt träningsbrus men jag har inte vågat lyssna så noggrant. Kanske för att det är lite läskigt, kanske för att jag har svårt att se när jag ska ha tid att springa så mycket som det behövs, kanske oron över min knasande långdistansmage, kanske något helt annat?