Oh yes, där satt den. Nu är jag officiellt kompis med Lidingö och dess backar. Lördagens Lidingö Halvultra 26 km blev precis det lopp/träningspass som jag hade sett framför mig. Det skulle gå lugnt och kontrollerat och Sofia och jag skulle få en trevlig dag i skogen. Ingen stress eller tidspress utan ett helt vanligt långpass.

Dagarna innan loppet jobbade jag aktivt med att skapa mig en mental målbild där jag sprang starkt och med självförtroende. En bild där jag såg mig själv springa i mål med ett lätt steg och en välmående kropp.

En ytterligare strategi var att gå i alla galna uppförsbackar (Aborrbacken) och det fick effekten att de blev ett välkommet inslag. Kunde längta till nästa backe och sedan riktigt njuta av utförslöpen. Tiden gick snabbt och jag klarade mig på två Dextrosol, vatten och ett par klunkar Resorb. Märkte dock framåt slutet att jag började känna mig urlakad och att jag hade behövt någon mer energikälla. Magen skötte sig dock exemplariskt.

Vår strategi med lugnt tempo och att gå i uppförsbackar medförde att vi låg rätt långt bak i startfältet, men vi lyckades plocka upp en hel del på slutet när folk började krokna. Nu var detta inte ett ”springa snabbt”-lopp men det var ändå ett fint kvitto på att ett kontrollerat tempo är en bra strategi på långa lopp.

Sista kilometern gick 1 min och 30 s snabbare än de tidigare och vi lyckades klämma i med en riktig spurt på upploppet. Väl i mål kände jag ren lycka och glädje. Tredje gången gillt och nu hade jag äntligen besegrat Lidingö. Synd att tishan landar på första plats när det gäller fula Finisher-tishor.