Har haft otroligt svårt att slappna av inför morgondagens Stockholm Marathon. Har ordentligt med fjärilar i magen och kan inte minnas att det varit så de två år tidigare då jag sprungit. Distanser upp till en halvmara eller Lidingö Ultras 26 km känns genomförbart nästintill vilken dag som helst, men att ge sig ut för att springa marathon är något helt annat.

Att jag dessutom inte kunnat springa på flera veckor gör mig knappast mindre nervös. Finns mitt invanda tempo kvar eller har kroppen hunnit glömma? Dagen har varit lugn. Har plockat och fixat här hemma eftersom barnen varit lediga. Har försökt äta mycket för att ladda men känner att det är svårt pga nervositeten. Nu vill jag snabbspola fram tills imorgon och bara köra.