Dagen började fint och jag fick i mig en stor portion havregrynsgröt, kaffe och juice. Toppade detta med ett glas Resorb och bestämde mig därefter att inte bara köra midjeväska utan köra all in med vätskebälte. I bältet petade jag ner en flaska vatten och en flaska Resorb Sport, lite nötter, torkad frukt, några Dextrosol och tre dadel- och cashewbollar. Eftersom min mage inte uppskattar sportdryck, banan, gels eller bars så har jag helt gått över till att plocka med egen energi. Funkar för det mesta alldeles utmärkt. Petade även i mig en Immodium-tablett i förebyggande syfte.

Stack in till Stadion så att jag var där vid kl 11. Starten skulle gå vid kl 12.10. Smörjde in fötter med vaselin och velade lite kring kompressionstrumpor eller vanliga strumpor till mina trekvartstajts. Bestämde mig slutligen för att köra kompression för att hjälpa mina vader och benhinnor. Fortsatte smörja in med vaselin på alla potentiellt skavbenägna områden (insida överarm, lår, knäveck, under sport-bh-kanten, kring midjan). Knatade iväg till startfållan och när det började regna bannade mig själv att jag hade glömt regnskydd aka sopsäck eller poncho. 

Starten gick och jag försökte hitta farthållarna för 4 timmar men hittade ingen. När 4:15-farthållarna dök upp hängde jag på dem. De sprang INTE i 6:00-tempo utan vi låg i 5:35-fart (tror de ska hålla ca 6:00-fart) och trots att jag innerst inne visste att det inte var ett rimligt tempo för mig så tänkte jag att jag kör på så länge det går och så sänker jag därefter. Jag och Sofia har pratat om det vid flera tillfällen. Vad händer om man istället för att hålla igen på tempot går ut hårt från start. Kommer det straffa sig eller kommer man ändå tjäna på det? När man springe marathon så blir man trött och tempot tenderar att sänkas mot slutet oavsett hur långsamt man sprang från början.

Well, såhär i efterhand kan jag sammanfatta det som att det inte var en vinnande strategi. Min puls som låg högt redan på morgonkvisten pep iväg upp mot 196 slag och där låg jag i 14 km. Jag kände mig varm och jag försökte sänka tempot men klockan visade stadigt 5:35. Kanske berodde det på alla runt omkring. Det gick väldigt snabbt och det kändes som att folk susade förbi och att jag knappt hade styrfart. Vid Västerbron så stod fina Annika och hejade och det bar mig hela vägen över bron. Upp mot Odenplan var det tufft men jag visste att det väntade vätska och nedförsbacke så jag körde mantrat ”snart vatten, snart nedför”. När jag väl passerat Sveavägen och svängt in på Birger Jarlsgatan grät jag av panik. Jag fick inte ordentligt med luft utan kippade efter andan och pulsen vägrade gå ned trots att jag gick. Ringde Martin och grät och försökte få luft. Han peppade och sa att jag skulle släppa alla tids- och prestationskrav och se det som ett långpass. han var även på väg in och lovade att leta upp mig så fort som möjligt.

Jag gick ett tag och drack vatten och när pulsen var nere på 180 började jag springa igen. Fram till halvmara-passeringen var jag tvungen att gå vid minst tre tillfällen för att få ned pulsen. Det kändes som att bröstet skulle explodera och minnena av hjärtmasserande sjukvårdare på gbg-varvet satt etsade i mitt minne. Jag var livrädd för att hjärtat inte skulle orka när kroppen svarade så dåligt på att springa. Min kropp ville inte springa. Alls. Strax efter halvmaran såg jag Martin och grät ut en stund. Bjöds på godis och petade i mig en daddelboll. Martin lovade att dyka upp igen vid djurgårdsbron, ca 7 km längre fram. Jag kunde för mitt liv inte vara så mentalt stark att få benen att springa. Hjärnan ville inte samarbete och jag kände mig usel där jag varvade tårar med att gå och springa. Jag svor över alla små backar på Djurgården och rev av mig det tempoband jag hade satt på mig. Alla tankar på att gå i mål på runt 4-4:15 var som bortblåsta och att ta mig i mål överhuvudtaget kändes inte särskilt självklart. Jag hade tack och lov inte ont någonstans och när jag äntligen kom ut från Djurgården och fick träffa Martin igen så kändes det något bättre. Jag hade tagit mig 28 km och det var 14 kvar. 14 går att ta på, det är bara omkring 1,5 timme av mitt liv.

Var tvungen att gå även på flacken och att springa mellan vätskestationer eller liknande var otänkbart. Jag såg Sofia springa om och tänkte att jag lägger mig bakom henne i lagom stabilt tempo. Jag hade inte en chans, fanns inga krafter och inget att ge. Försökte ta rygg på 4:30 farthållarna, men gav upp när pulsen återigen rusade som ett skenande tåg. På Söder mälarstrand var jag redo att ge upp. Ville inte mer och ringde Martin. Han sa åt mig att genast kliva av och bryta eftersom min puls fortfarande var skyhög. Något var fel. Jag lovade att ta mig över till honom på Norr mälarstrand för att känna hur det kändes då. Jag gick denna gång uppför i princip hela Västerbron. Klockan pep om 8:29 i tempo. Här går det undan tänkte jag lite bittert och valde att inte kolla mer på klockan annat än på pulsen på ett bra tag. 

Efter Västerbron kom bästa Sara farandes och hejade och sprang med mig en bit. Så oändligt skönt att se ett välkänt ansikte. Tog mig därefter bort till Martin som stod strax innan Stadshuset. Han frågade om jag ville bryta men när det nu bara var 7 km kvar så var målgången, medaljen och tishan så nära så nära. Jag tänkte att knappt 7 km är jättekort och att det är något jag nästan kan springa i sömnen. Martin sprang med mig i en kilometer lite drygt och med 5 km kvar så tänkte jag att det här fixar jag. Jag går, springer och tar mig fram. Jag kommer att gå i mål, kanske långsammare än förra året, men jag kommer att göra det. Tänkte på Stadion och målgången. Önskade att jag hade orkat springa från Odenplan till mål men var tvungen att gå vid ett par tillfällen. Strax innan 41 km-skylten så började jag öka. Jag sprang förbi många trötta löpare på Sturegatan. När jag såg Martin och Stadion så körde jag på ännu mer. Nu var det bara in i mål som gällde. Här kan vi snacka lättnad, stolthet och glädje. Jag hade persat trots att kroppen inte var med mig och trots att loppet var långt ifrån det lyckoruslopp som jag hade förra året. Jag hade en mage som skötte sig exemplariskt och benhinnan var inte ledsen en enda gång. Jag lyckades även återigen visa prov på den envishet jag bär på. 

Det mest galna är kanske ändå att jag vill göra det igen och att drömmen om att någon gång springa ultra fortfarande lever.