Löpning igen, yihaa. Att springa med sällskap är ett effektivt sätt att pusha sig själv att springa lite snabbare, lite längre eller bara på ett annat sätt än man är van.

Idag sprang jag enminutsintervaller med tre andra tjejer och det är verkligen inspirerande och peppande. Det gäller att inte ge upp för att man springer med någon som är snabbare utan se det istället som en möjlighet att själv ge ännu lite mer.

Hur gör man då om man ska springa tillsammans och är ojämna i fart? Jo, då springer man med fördel intervaller på tid. Alla startar samtidigt och alla är klara samtidigt (om än på lite olika platser beroende på hur långt man kommer). Vilan är lika lång för alla.

Vi körde 10×60 s och Rebecca som är snabbast skötte tidtagning och signalerade genom att hålla upp armen. Vi hittade en relativt flack sträcka där vi sprang fram och tillbaka. Vilan varade i 30 s och det är inte särskilt lång tid på så pass korta och hårda intervaller. Sara och jag la därför in en serievila efter 6 intervaller och lät pulsen gå ner.

Därefter avslutade vi med fyra intervaller, lite vila och en sista bonusintervall. Hårdingen Rebecca körde makalösa 17 st men då är hon banlöpare och van att disponera och hålla god kvalitet genom ett högre antal intervaller.