Redan under förra hösten började Sofia och jag fundera på om vi skulle testa AIM Challenge eller köra Ångaloppet då dessa skulle gå samma helg. Vi anmälde oss till AIM, men insåg i början av maj (under Lidingö halvultra) att vi trots allt ville köra Ångaloppet. Jag är väldigt glad över det beslutet för vi fick en fantastisk dag ute vid Ånga igår.

Stack iväg till Ånga så att jag var där vid kl 10 på morgonen. Sprang på Roger och Linda (Team Surikat) och lyckades därefter tappa bort mitt och Sofias tidtagningschip. Lätt panik. Efter att ha backtrackat genom gräset till chiputlämningen och hunnit få ännu mer panik så hittade jag till slut chippet (i min väska). Pusta ut.

Vi preppade för start och värmde upp lite eftersom vi visste att obanad terräng väntade. Förra året drog vi på oss mjölksyra i princip direkt. I år så sprang jag i skogen och log för att det kändes härligt lätt. Vet inte om det berodde på lugnare tempo, att jag sprungit mycket mer med skor med lågt drop eller att jag är bättre tränad (mentalt och fysiskt). Kanske en kombination.

Förra året svor jag över terrängen och undrade varför jag gjorde det jag gjorde. Jag hatade att springa på de tekniska partierna för att det var så jäkla jobbigt. I år kändes det helt annorlunda. Vi kunde inte alltid springa, men jag kände aldrig att jag inte orkade lyfta benen utan tyckte det var roligt med stock och sten.

Den sträcka fram till vätskekontroll och första simning som var hemsk i mitt minne gick som i ett nafs. Det var väldigt härligt att slänga sig i vattnet och vi simmade så galet bra. Sofia drog och jag låg i lina bakom. Stabilt simmade vi om många andra.

När vi stack ut på havsvarvet var vi starkare och piggare än någonsin. Vi fortsatte att springa och simma och jag kände aldrig den där totala tröttheten som kan komma på långlopp. Jag mådde bra rakt igenom och petade i mig duktigt med energi och vatten där det bjöds. Lyckades undvika vurpor och stukningar, men fastnade med hela benet i en klippskreva vid uppstigning och är lite svullen och skrapad. Antagligen ingenting mot hur det hade sett ut om jag inte haft calf guards. Slog dessutom i vänster knä när jag slängde mig i vattnet på ett ställe men det är sådant man får räkna med.

Jag är väldigt stolt och glad över vår prestation och framför allt den känsla vi fick bära med oss genom hela loppet. Känslomässigt var detta ett av mina absolut bästa lopp.

Om man kikar på tiden så kapade vi 6 minuter på förra årets tid, men då bansträckningen skiljer sig så är det inte jämförbart. Skulle tro att vi hade gjort en ännu bättre tid med en identisk bansträckning.

Ångaloppet, jag älskar dig!

Swimrunbränna