Ångaloppet sprint 2016

Ångaloppet sprint blev verkligen en sprint i sann bemärkelse. Sofia och jag hade medvetet valt att köra sprinten istället för långa Ångaloppet eftersom loppet gick veckan efter Rockman.

Vi hade en uttalad strategi att försöka ligga på lite under den initiala löpningen och för att möjliggöra detta utan att ge kroppen en total chock så värmde vi upp en stund innan loppet. Tidigare samma dag hade jag kört Ångaloppet familj med Lowa och allt hade känts bra. När jag värmde med Sofia hade dock en konstig stelhet krupit fram i vänster hälsena. Kände inte alls igen känslan och muttrade lite halvhögt till Sofia att det kändes skumt. Samtidigt tänkte jag att det skulle släppa när jag blev varm.

Vi gick in i startfållan och snackade lite med Micke Rosén och Petter som stod i samma startgrupp. Starttutan ljöd och vi var iväg. Vi höll ett fint tempo och pulsmässigt var det hanterbart. Hälsenan surade och tjurade med ihållande stelhet och Zilléns så kallade pjongeffekt fanns det inte ett spår av. Däremot hade det antagligen gått att spela fiol på senan. Men musikaliska underverk fanns det inte tid för, nu var det race.

Tuffade på fint längs den slingrande grusvägen fram till att banan vek av mot skogen. Innan skogen skulle vi springa längs en skumpig stig med djupa diken. Tasseli tass tass, ner och upp och AAJ! Plötsligt hade stelheten krupit upp som en ömhet i vaden och börjat göra rejält ont i vissa lägen. I ett skutt uppåt tog det stopp och stack till som en kniv in i vaden. Jag skrek till och Sofia vände sig och undrade vad som hänt. Försökte springa vidare men det blev ett haltande stapplande. Det gjorde ont i varje steg.

Vi bryter, säger Sofia. Nej då, vi fortsätter säger jag och stapplar vidare. Sofia förklarar att det inte finns på kartan att hon tänker låta mig springa på en vad som uppenbarligen gör så pass ont att jag inte kan springa utan små skrik varannan sekund. Jag. Vill. Inte. Bryta. Jag hatar att bryta och jag hatar att vara anledningen till att behöva bryta. 

Men Sofia är klok och jag vet att hon har rätt fast jag där och då vill att hon ska ha fel. Jättefel. Jag inser att jag är som ett trotsigt litet barn och att jag måste acceptera att jag inte kan fortsätta springa. Testar att stappla fram i rask takt. Det funkar inte. Jag hoppas in i det sista att det ska gå över och ge sig. Vilket det givetvis inte gör. Vi tar oss medelst gång och två simsträckor, som lugnar min vad, fram till Ånga gård. Där väljer vi att gå av banan. Surt som rönnbär, men rätt beslut.

Ett helt gäng med kompisar var på plats

Jag hasar över till massagetältet i hopp om att de ska kunna laga mig. De kan inte laga mig. De tror istället att jag har fått en mindre bristning i hälsenan/vaden och att jag behöver rehabba/vila ett par veckor. 

Är väldigt tacksam över att Sofia var så bestämd när jag fjantade mig och att hon var modig nog att föreslå det där som man inte pratar högt om (att bryta). Hade jag fortsatt hade ett par veckor kanske blivit månader. Tack Sofy för att du vet när det är allvar. 💕

Annonser

Ångaloppet 2015 – race report

Kände mig lugn och förväntansfull på morgonen när jag petade i mig min sedvanliga havregrynsgröt. Var lite extra glad över att få sällskap ut till Ånga med Martin och Sara som skulle köra mix tillsammans. Väl på plats mötte vi sedan upp Sofia och Jonas (aka proffsfotografen som tagit de flesta bilderna i inlägget). Lite fix och sedan till startfållan.


Var aldrig särskilt nervös och när startskottet gick så var det bara att börja springa. Vi startade i startgrupp 2 av 6 då vi automatiskt seedat in oss i den gruppen med 2014 års resultat. Såhär med facit i hand skulle det ha varit mycket mer taktiskt för oss att starta längre bak. Övriga i vår startgrupp drog iväg och vi hade inte en susning att hänga med. Klockade dock in första kilometern i ett bra mycket högre tempo än vad jag brukar klara på långdistans. Vi ville dock vara på bettet och planen var att tugga på bra. Jag lyckades bra med att hålla undan negativa tankar om att vi blev ifrån- och omsprungna och hade tankarna på rätt ställe. Jag och Sofia och loppet. Inget annat…

Det dröjde dessvärre inte länge förrän jag kom helt ur balans när frustande och bufflande personer som startat i startled längre bak kom ifatt, trängde sig förbi och fick oss ur stig. All positiv energi rann ur mig. Att springa teknisk trail (som i år dessutom bjöd på stora mängder gyttja och lera) kräver stor koncentration redan som det är och det blir inte lättare av att folk skriker håll höger, håll vänster, håll undan varannan sekund. Det var som att försöka överleva i en skenande hjord. Känslan var att vi inte tilläts springa i vårt tempo utan att vi förväntades flytta på oss och hålla oss undan. Det är inte jättelätt att hitta rytmen i löpningen när man tvingas stanna och kliva ur spår om och om och om igen. Jag var rädd att bli omkullsprungen och tappade all motivation att fortsätta. Ville kliva av, gråta en skvätt och sluta vara i vägen. Kände på något sätt att jag inte hade där att göra och ville inte fortsätta.

Vi kom ut ur skogen och Sofia påminde om att le och lura kroppen. Skit i tempo och vad andra gör. Och jag lyckades faktiskt vända den miserabla starten. Slängde ur mig små peppande ord och höll en positiv anda i huvudet.

Längtade fantastiskt mycket till första simningen eftersom jag som vanligt höll på att dö värmedöden innan första vätskekontrollen. Väl i vattnet försökte jag hänga på Sofias fötter men kände att avsaknaden av träning på att drafta utan lina gjorde det knepigt. Tappade Sofia och började veva för att komma ikapp. Jagade Sofia istället för att hålla mig lugn och köra i mitt tempo mot uppstigningen och följden blev att jag simmade uselt, svalde en stor mängd vatten och höll på att kräkas. Behövde bröstsimma några tag och simningen kändes långt ifrån komfortabel. Hade panik i kroppen.

Upp ur vattnet och jag vinglade som ett fyllo. Var yr och desorienterad men redan till nästa simning hittade jag lugnet och kunde simma normalt igen.

Vi fortsatte upp och ner ett par gånger till innan det var dags för varvning på Ånga gård och havsvarvet. Vår del av banan. Där vi skulle slippa springa långt och bara få simma massor. Innan vi gav oss iväg tuggade jag i mig lite bar och sportdryck.
Ut till den första simningen var det bitvis svårlöpt. Gyttje- och lerbad avlöste varandra innan vi äntligen fick simma. Vi simmade och sprang så gott det gick. Det var halt och vi såg ett antal lag som halkat och skadat sig. Lyckades gissa fel på Rensholmen tre gånger men till slut var vi där.

Jag kände mig rätt glad men började bli lite trött. Tappade bort mig på några simningar men kände mig stark på löpet. Insåg att vi skulle missa förra årets tid rejält men brydde mig inte nämnvärt. Ville ta oss i mål. Ville löpa över stock och sten och komma i mål.

Vilket vi också gjorde och jag kände mig både nöjd pch stolt över vårt lopp. Det blev vårt näst långsammaste Ångalopp, men ibland händer oförutsedda saker och det är ingen big deal. När jag får frågan hur det gick så svarar jag bra. För så är det. Vi startade och vi sprang i mål.

Något som däremot är lite trist är att loppet har tappat lite av sin charm i takt med att det har växt till ett av Sveriges största swimruns. Jag har aldrig varit sen att rekommendera loppet till andra och det är såklart roligt att många får möjligheten att köra detta fantastiskt lopp. Samtidigt är det trevligt att värna om den härliga och familjära känslan.

Trevligaste swimrunloppet

Måste (återigen) få tipsa om det trevligaste, roligaste och bästa swimrunloppet som jag har kört, Ångaloppet. Loppet ligger mig varmt om hjärtat av flera anledningar. Det var mitt första swimrunlopp och infallet att köra kom ca en månad innan loppet skulle gå av stapeln 2012. Visste att jag skulle springa ca 20 km och simma runt 2 km. Löpningen trodde jag mig ha koll på eftersom jag samma år sprang mitt första marathon. Simningen visste jag inte så mycket om men jag testade att bröstsimma ca 1 km i pool och konstaterade att det borde kunna funka på loppet eftersom det var många men korta simsträckor.

IMG_1387

Väl på plats var det betydligt mer terränglöpning än jag hade trott och då menar jag verkligen ”rakt-ut-i-spenaten”-terräng. Simningen gick helt okej även om jag och Sofia var bland de långsammaste med vårt bröstsim och vår icke-existerande erfarenhet av öppet vatten. Vi hade verkligen skitkul och skrattade högt åt det bisarra i att springa/hoppa/klättra och simma (med skor) om vartannat. Så pass kul att vi har gjort det två gånger till och kommer att stå på startlinjen även i år.

Andra saker som gör Ångaloppet speciellt och som jag värdesätter är att de lyckas hålla en familjär och trevlig stämning trots att loppet har växt sedan vi körde första gången. Alla är välkomna oavsett om man är superturbo eller hellre tar god tid på sig för att njuta av att vara ute i naturen. Det finns inga krav på våtdräkt och du får inte använda paddlar, vilket bidrar till mindre prylstress och gör det lättare att vara med om man vill testa swimrun utan att behöva investera i massa pryttlar. Det är dessutom en överkomlig distans som kan hanteras av ovana terränglöpare och bröstsimmare.

IMG_1383

Ytterligare en sak som gör Ångaloppet attraktivt är att de väljer att erbjuda lika många öronmärkta startplatser till herr-, dam-, och mixlag. På så sätt är det ett mycket inkluderande lopp för oss tjejer som vill köra swimrun. Efter ett visst antal månader släpps icke bokade damplatser och det blir fritt fram för herrar alternativt mixlag att också anmäla sig till någon av dessa platserna. Fram till på söndag (1:a mars) finns ett antal damlagsplatser kvar. Ta chansen att anmäla ett damlag alternativt häng på låset kl 10.00 på söndag om du har ett herr-/mixlag och vill knipa en plats. Go for it, swimrun är bra grejer.

Ångaloppet 2014 race report

Redan under förra hösten började Sofia och jag fundera på om vi skulle testa AIM Challenge eller köra Ångaloppet då dessa skulle gå samma helg. Vi anmälde oss till AIM, men insåg i början av maj (under Lidingö halvultra) att vi trots allt ville köra Ångaloppet. Jag är väldigt glad över det beslutet för vi fick en fantastisk dag ute vid Ånga igår.

IMG_1391-2.JPG

Stack iväg till Ånga så att jag var där vid kl 10 på morgonen. Sprang på Roger och Linda (Team Surikat) och lyckades därefter tappa bort mitt och Sofias tidtagningschip. Lätt panik. Efter att ha backtrackat genom gräset till chiputlämningen och hunnit få ännu mer panik så hittade jag till slut chippet (i min väska). Pusta ut.

IMG_1383-0.JPG

IMG_1380-1.JPG

Vi preppade för start och värmde upp lite eftersom vi visste att obanad terräng väntade. Förra året drog vi på oss mjölksyra i princip direkt. I år så sprang jag i skogen och log för att det kändes härligt lätt. Vet inte om det berodde på lugnare tempo, att jag sprungit mycket mer med skor med lågt drop eller att jag är bättre tränad (mentalt och fysiskt). Kanske en kombination.

Förra året svor jag över terrängen och undrade varför jag gjorde det jag gjorde. Jag hatade att springa på de tekniska partierna för att det var så jäkla jobbigt. I år kändes det helt annorlunda. Vi kunde inte alltid springa, men jag kände aldrig att jag inte orkade lyfta benen utan tyckte det var roligt med stock och sten.

Den sträcka fram till vätskekontroll och första simning som var hemsk i mitt minne gick som i ett nafs. Det var väldigt härligt att slänga sig i vattnet och vi simmade så galet bra. Sofia drog och jag låg i lina bakom. Stabilt simmade vi om många andra.

När vi stack ut på havsvarvet var vi starkare och piggare än någonsin. Vi fortsatte att springa och simma och jag kände aldrig den där totala tröttheten som kan komma på långlopp. Jag mådde bra rakt igenom och petade i mig duktigt med energi och vatten där det bjöds. Lyckades undvika vurpor och stukningar, men fastnade med hela benet i en klippskreva vid uppstigning och är lite svullen och skrapad. Antagligen ingenting mot hur det hade sett ut om jag inte haft calf guards. Slog dessutom i vänster knä när jag slängde mig i vattnet på ett ställe men det är sådant man får räkna med.

Jag är väldigt stolt och glad över vår prestation och framför allt den känsla vi fick bära med oss genom hela loppet. Känslomässigt var detta ett av mina absolut bästa lopp.

Om man kikar på tiden så kapade vi 6 minuter på förra årets tid, men då bansträckningen skiljer sig så är det inte jämförbart. Skulle tro att vi hade gjort en ännu bättre tid med en identisk bansträckning.

Ångaloppet, jag älskar dig!

IMG_1387.JPG

Swimrunbränna
IMG_1392-1.JPG