Söndagen gick i lerans tecken när jag och Martin upprepade gånger simmade i lervälling och dy under Tjurruset i Almnäs Södertälje.

Vi startade absolut sist för att vara säkra på att få det så grisigt som möjligt. Nåväl, så var det kanske inte riktigt, men faktum är att vi startade i den sista startgruppen eftersom vi valde att springa i mixklassen.

Den inledande löpningen var inte särskilt krävande då det gick över väl upptrampad äng och inte var i närheten av de bökiga passagerna över koängarna på Ångaloppet. Relativt snabbt var det dags för första badet som visade sig vara det enda badet som inte skedde i brunt och geggigt vatten.

Jag dog ganska omgående i uppförsbackarna och blev väldigt ledsen över att det gick så dåligt. Martin peppade och bokstavligen drog mig uppför backarna. Kanske satt Lidingöloppets backar kvar i benen och jag svajade återigen i mitt självförtroende gällande minsta lilla motlut. Fokus blir återigen att träna backar så jag inte bryter samman under Engadin nästa sommar.

Det var trångt på sina håll och när det var dags för första riktiga ledbadet så gick det ruggigt långsamt. Vi stretade oss fram i den midjehöga leran och försökte hålla oss på benen. Jag misslyckades och ramlade ett par tre gånger då jag tappade fotfästet och fastnade i rötter. Vänster smalben fick en ordentlig smäll och är fortfarande svullet, ömt och sårigt.

Vi skrattade, sprang och klafsade. Flera lerbad väntade och på sina håll fanns inget fotfäste alls och då var det till att simma. Längs banan fanns även små hinder som behövde forceras. Martin studsade över och jag hasade bäst jag förmådde. Till slut lyckades vi hand i hand ta oss i mål och galet, geggigt och roligt får sammanfatta dagen.