Efter flera långa dagar på affärsresa i Hamburg kändes det fint att åter kunna snöra på löparskorna och transportlöpa hem från jobbet. Det blev mitt första pass där jag medelst transportlöpning med tung ryggsäck gjorde mitt yttersta för att applicera KALAS-metoden.

Det var knepigt och jag balanserar på en fin fin lina där jag överväger att ge upp redan innan jag börjat. Med löpningen överlag. Jag harvar, sliter och kämpar och trots detta så vill jag varken lyfta på knän eller hälar. Min hjärna verkar inte förstå hur den ska signalera till min kropp att lyfta på knäna och därmed sluta släpa fötterna efter mig.

Jag tog mig sju kilometer och det var inte alltigenom nattsvart även om det kändes mörkgrått lite då och då. Det gick bättre när jag stannade till och gjorde en omstart och jag tänker att om jag fortsätter ”tvinga” in kroppen i detta nya rörelsemönster så kanske det till slut ger sig. Just nu surar benen mest och protesterar. Det vet ju alla att det inte går att lära gamla ben att springa vettigt.