Löpning i ett snötäckt vinterlandskap kan vara vackert. Så där så man tappar andan vackert. Det kan också vara jobbigare och tyngre än barmarkslöpning. Ibland är det halt, moddigt eller svinkallt. Men det är det som lockar mig, att det kan vara förföriskt och samtidigt utmanande tufft.

Jag transportlöpte en bit på vägen hem i torsdags och det var i ett ymnigt och virvlande snöfall som jag tog mig fram. Lite lätt ångestladdat var det precis när jag klev av t-banan för att därefter påbörja min 7 km långa transportsträcka. Jag vet att jag måste pressa mig förbi det där första motståndet för när jag väl är förbi så vet jag att en lättnad och frihetskänsla infinner sig. Känslan av att kunna ta sig från en punkt till en annan till fots. Till och från kände jag en bubblande lycka över att få löpa i snöfallet. I alla fall fram till att jag möttes av en oplogad gångväg och tvingades springa med mjölksyrastumma ben i något som bäst hade forcerats med snöskor.

Dagens långpanna på 16 km med Sofia började med ungefär samma känsla i ett par kilometer, fast i snömodd. Där hade vi antagligen behövt någon sorts svävande skor för att ta oss fram. Resten av rundan visade sig bli en trevligare historia och vi cruisade runt Rönningesjön, genade genom Ensta-spåret och avslutade med att oavsiktligt krascha ett par hinder i en pulkabacke.