Bestämde tidigare i veckan att jag skulle byta ut mitt sedvanliga backpass denna vecka mot ett skogspass. Nu pratar jag inte löpspår i skogen utan skogsstig och obanat. Vid en första anblick så tyckte jag inte att det fanns så mycket skog i närheten av jobbet tills jag insåg att det ligger skog längs hela södra sidan av Årstaviken. Ibland ser man inte skogen för alla träd (eller något sånt).

Hade ingen egentligen plan utan följde mina egna impulser och sprang uppför och nedför, höger och vänster. Ibland var det lättsprungen stig för att i nästa sekund vara rätt ut i blåbärsriset. Vissa partiet lekte jag bergsget och på andra ställen hamnade jag vid återvändsgränder i form av stup. Nu får jag det att låta som att jag var ute och sprang en halv dag men i själva verket rörde det sig om totalt 50 min (och då var en del av tiden transport till och från skogen).

Slutsatsen blir att jag stimulerade så många sinnen och tog in så många intryck på kort tid att det kändes som att jag hade varit ute längre än jag faktiskt hade. Att följa små infall och våga tänka utanför sina vanliga rutiner kan ge stor utväxling i form av glädje och nya erfarenheter.