Som jag skrev senast så har jag haft lite extra flow i löpningen den senaste tiden. Det är lika ljuvt som det är bittert när jag är i en svacka.

Tröskelpass och långpass avverkades dagarna efter varandra och det fanns några stänk av oro att tröskelpasset skulle inverka på långpasset. Jag höll mig lugn och avverkade kilometer efter kilometer och långpassen där jag pulsspikar om och om igen kändes mer avlägsna än någonsin.

Familjen är redo för battle med backen.

Det är dessa tillfällen då allt stämmer som jag etsar fast i minnet och som jag plockar fram när ingenting funkar. Det kanske inte hjälper mig i stunden men det hjälper mig att minnas att löpning är som livet generellt och att vissa dagar eller perioder är mindre bra än andra.

Något som ser så oskyldigt ut…

Kidsen utklassade föräldrarna.

Toppade av veckan med ett planerat backpass. Det som inte riktigt följde planen var vädret som envisades med att vara uselt. Ösregn och kyla. Trots detta packade jag in man och barn i bilen och mötte upp Elisabeth. Efter fyra minuter uppvärmning var vi dyngsura och satsade därför på ett något kortare backpass. Fyra gånger uppför hela backen och fyra gånger uppför halva backen. Att springa uppför hela backen är hemskt då den är förrädiskt brant under den sista halvan. Sådär brant så det är svårt att andas och man helst vill kollapsa i en liten hög.

Bilden visar på inget sätt hur blött det var.