Jag måste erkänna att det har tagit mycket kraft att avstå ifrån att anmäla mig till Stockholm marathon. Det är något väldigt speciellt, nästintill magiskt att genomföra ett marathon. Känslan av att springa in på Stadion och in i mål. Få sin medalj och endorfinhög ta sig vidare mot Östermalms IP för att där få sin finisher tisha och få slå sig ner en stund. Käka en bulle och dricka en kaffe.

Det gör nästan lite ont i hjärtat att tänka att jag inte kommer att få uppleva detta i år och att det är oceaner av tid till nästa år.

Mitt logiska jag säger att det är rätt att avstå med tanke på att det kommer att resultera i utebliven löpträning som jag behöver inför Engadin och att det finns risk att jag bryter ned det jag har byggt upp. Mitt känslomässiga jag skriker kör, bara kör.