Gårdagens försök till cert för Ronjas del blev något av ett litet magplask. Hon blev stressad och skrämd och försökte bita domaren. Inte helt poppis… Det är som att Ronja byter karaktär så fort hon ska upp på domarbordet. Katten som aldrig visar tecken på irritation blir plötsligt en mardrömskatt som fräser och har sig. Stackars liten. Kanske är det här med utställning inte riktigt hennes grej.
  
Jag fick årets ångestpåslag av att hon försökte bita domaren och hade svårt att skaka av mig det. För att rensa huvud och kropp så stack jag ut på ett intervallpass när barnen somnat. Jag tycker om att springa på nya ställen och Hampetorp visade upp en praktfull grönska. Det är fantastiskt att få springa på små grusvägar ute på landet.

Ville köra ett intervallpass med fokus på explosivitet och små snabba muskler. 10×200 m intervaller fick mig att blåsa ur all oro ur kroppen. Fanns inte plats för något annat än fullt fokus på att överleva intervallerna.