I takt med att att min järn- och blodbrist behandlas känner jag hur orken återvänder. Plötsligt springer jag med fart och lätthet utan att pulsen rusar och utan att jag behöver stå dubbelvikt och flåsa efter minsta kulle. Jag älskar känslan av att orka. Jag har ju känt att begränsningen legat i syresättningen av musklerna men har inte kunnat förstå varför.  

Med facit i handen vet jag att orkeslösheten har berott på en blodbrist som successivt växt sig allt större. En blodbrist som redan upptäcktes för två år sedan men som då inte behandlades. Istället fick jag gå i två år och bli allt tröttare, mer orkeslös och därmed även mer nedstämd.

Trots detta har jag lyckats genomföra ett par marathon, ett tiotal swimruns och ett par kortare multisportlopp. Det här får mig att känna att min kropp har en kapacitet som är rätt häpnadsväckande. Med dåliga förutsättningar har jag ändå lyckats få min kropp att prestera och det om något stärker mig in för kommande äventyr.

Under veckan som gick på Playitas så tränade jag varje dag och ibland flera gånger samma dag. Kroppen svarade fint och jag kan ärligt säga att jag får en varm och härlig känsla i bröstet när jag tänker på mina löppass. Jag sprang kuperat och jag gjorde det bra. Sista dagen tog jag mig löpandes upp till fyren (Faro de la Entallada) och trots att det var svindlande högt och varmt så fixade jag det. Kroppen fick bestämma tempo och 14 km gick därför i ett tempo som jag bara kunnat drömma om de senaste åren.