Vaknade trött som en tok och med en säng som var sådär perfekt varm att man helst aldrig vill gå därifrån. Men samtidigt känner jag mig starkare än på många år om man tittar på hur jag brukar känna i mitten av november. Vågar nästan inte säga det här med risk att jinxa det, men faktum är att jag känner mig gladare än på många år vid den här tidpunkten. Det är som att de mörka skyarna inte ligger tunga över mig trots att de ligger tunga över resten av landet.

Om det beror på avbrottet till Playitas, mitt dagliga intag av D-vitamin eller att min järnbrist behandlas, kan jag inte svara på. Kanske en kombination, kanske något annat.

Känslan är att jag lever och att jag kommer att överleva hösten och vintern. Det är bra. Speciellt eftersom jag och Sofia börjat smida swimrunplaner inför nästa år. Då är det bra att utgå ifrån att man kommer överleva vintern.