Det är lätt att fastna i gamla invanda mönster. Att bara springa när det är sol, när det är en runda man känner igen, när det är samma tid på dagen som man brukar springa. Kanske för att det är lättast så. Det är lätt att göra likadant och slå på autopilot.

Ibland är det jätteskönt att veta precis vad man ska göra och hur, men det är när man tar sig utanför sin bekvämlighetszon som man kan växa lite extra. Jag vill inte fastna i ett mönster som säger att jag alltid måste springa långpass efter frukost eller att solen måste skina för att det ska vara värt att springa. Om jag faller in i ett sådant mönster kan man fråga sig vad som händer när jag ska köra ett maraton som går på eftermiddagen eller i ösregn. En sak som är säker är att jag kommer att vara mer nervös än jag borde behöva vara eftersom jag kommer att tvingas avvika från ett invant mönster.

Jag försöker bryta mönster genom att springa i alla väder och genom att variera längd och innehåll i passet. Jag ser även till att variera mina rundor och vilken tid på dagen jag förlägger dem.

Gårdagens långpass på knappa 16 km avvek på flera olika sätt mot de långpass jag sprungit de senaste helgerna.

1. Jag sprang ensam
2. Jag sprang på eftermiddagen
3. Det var mörkt
4. Jag sprang i ett högre tempo
5. Jag sprang utan stopp

Det som var gammalt och invant var rundan. Jag kan den nästan utan och innan och vet hur jag kan förlänga eller göra den kortare om så behövs. Det kändes tacksam när många av de andra parametrarna var nya.

Samma sak hände på lunchpasset idag. Jag ville inte springa samma gamla runda runt Årstaviken. Istället plockade jag upp en karta på mobilen och såg ut en slinga vid Vinterviken. Det är givetvis något av en chansning att ta ut en helt ny runda eftersom det är svårt att veta hur löpbart det. Om man inte har tidspress eller känner att man måste prestera så brukar dessa rundor bli som små äventyr. Jag älskar att uppleva nya platser tack vare löpningen.